Anpassning och uppföljning
- agilitet, flexibilitet, stabilitet
När jag läste svenska i högstadiet och skrev någon text i min skrivbok sa min svensklärarinna att jag inte skulle skriva om min egna situation, där jag beskrev min skrivtorka eller något liknande. Över tid har dock det publika intresset för “kulturella produkter” ändrats mer och mer. Vi tenderar att vara mer nyfikna på “hur”, snarare än slutresultatet. Bakomfilmen hamnar i fronten, med andra ord. När DVD-skivans extramaterial blir huvudmaterial.
Vad är väl mer lämpligt med detta som bakgrund, än att berätta berättelsen om glappet i tid för publiceringen mellan detta och förra avsnittet i produktionen av denna bok? Det serverar nämligen en perfekt illustration till det som var förra avsnittets innehåll — planering vs. intention.
“Det blir aldrig som man tänkt sig”
När jag satte igång med att skriva denna bok, hade jag intentionen att publicera ett avsnitt per dag fram till dess boken var klar. Jag höll det tempot under en väldigt intensiv arbetsperiod på mitt “dagarbete”, som även inkluderade resor både till Stockholm och Linköping — och jag gick rakt emot mina egna råd om att inte ha några gadgets och elektroniska apparater igång efter 23. Publicering en minut innan midnatt, spridning på sociala webben och puffar nån halvtimme efter det.
Och mycket riktigt. När jag gått i mål med två kapitel, och inledde detta tredje, så tog det ut sin rätt. En kväll orkade jag helt enkelt inte att skriva, hur mycket energi jag än försökte uppbåda. Jag var för stunden slut. Jag tänkte — “efter det att jag hämtat min dotter i Arvika skriver jag det efter hon har lagt sig”.
Nejdå.
När vi skulle åka tåget från Arvika till Norrköping blev det signalfel i Karlstad — så vi backade till Kil och väntade länge på ersättningsbussar. Vi kom till Norrköping vid tretiden på natten. Ett äventyr i sig, som vi så klart överlevde. Men bokskrivande? Uppskjutet ännu en dag. Dotter i fOch en dag till. Och en dag till. Dotter i fokus. Inspirationstapp. Ligga efter. Skjuta upp. Senare. Skaparprocessens fiende hade för tillfället vunnit. Prokrastineringsmonstret.
Vad göra? Anpassa sig. Planera om skrivschemat och publiceringstakten. Fortfarande med sikte på fullständig publicering den 8 april 2014! Det får helt enkelt bli några dagar där två avsnitt publiceras per dag, och vissa dagar när skrivtempot ökar — där flera avsnitt produceras på en dag. Att nå skrivandets nirvana — att ligga före.
Fitness — att undvika vårt egna Facit
En utsliten berättelse om bristande anpassningsförmåga är den om Facit AB i Åtvidaberg. Från den framgångsrika mekaniska räknesnurrefabriken på som hade sin topp på femtio- och sextiotalet, som till slut golvades av de asiatiska elektroniska dito i början av sjuttiotalet.
Till saken hör att denna berättelse behöver nyanseras — Facit var mycket väl medvetna om “hotet från öst”, och hade ett samarbete med en japansk tillverkare i ett försök att behålla marknadspositionerna i den nya tiden. Men till slut ville deras japanska partner ta hand om hela baletten själva, och drog sig ur samarbetet. Facit var dödsdömt.
Anpassningsförmåga. Darwin hade ju skrivit om just detta — att de mest anpassningsbara överlever, inte de starkaste. “Fitness”.
Och i takt med att just förändringstakten ökar i vår värld, är det just anpassningsförmågan som hamnar i centrum. MySpace körs över av Facebook. Google var sökmotor nummer nitton i världen. Wordpress blir på ett par år det dominerande verktyget för att göra webbplatser. Det är just inom Internetrelaterade företag detta blir som allra tydligast.
Agilitet och dess fem nyckelattribut
När det talas om “agilt utvecklingsarbete”, brukar fem aspekter tas upp — flexibilitet, hastighet, ‘leanness’, lärande och responsivitet. Dessa är i sig internt beroende av varandra. För att snabbt kunna anpassa sig krävs flexibilitet, som i sin tur kräver lika mycket att lära av som att lära nytt. Oftast ligger gammal kunskap i vägen för att kunna ta in ny, och begränsar vår förmåga till innovation — som är kärnan i att kunna möta nya situationer på ett starkt sätt. Och lika viktigt är att inte bära på för allt för stor ryggsäck — “go lean”. Facits hela maskinpark blev i ett slag helt överflödig, när kugghjulen — företagets själ — inte behövdes längre. Ju mindre, desto mer snabbfotad.
Tänk på oss själva — vi människor. Egentligen är vi ju en av de mest anpassningsbara varelserna i ekosystemet. Gurkhafolket, till exempel. Majoriteten av folkslaget lever sitt liv Himalayas bergssluttningar, och blir därmed utrustade med en enorm fysik genom att springa upp och ner för dessa bergssluttningar. Något som gjorde dem lämpliga att ingå i den brittiska armén och därför rekryterades starkt dit historiskt.
Flexibilitet — att utrusta oss med de rätta verktygen
När vi pratar fitness kommer även osökt en annan trend in. Något som får vara symbol för denna tid är den ökande fokuseringen på hälsa. Även här pratar vi om “fitness”. Vi skall vara lika flexibla som det gummiband vi kan använda för att styrketräna. Ju mer vi belastas av stress, desto mer måste denna energi ta vägen någonstans. Ju mer bundna vi blir av att sitta vid en laptop vid ett skrivbord, ju mer ökar behovet av att röra oss. Till slut blir hela livet som ett Parkourlopp — den franska konsten att fly i den urbana miljön. Att hoppa över betongmurar och från hustak till hustak. Nog behöver vi bra skor när vi skall röra oss med smidighet och styrka i de nya landskapen som skiftar och rör sig likt ett golv i Lustiga Huset!
Och om Gurkhasoldatens främsta vapen var kniven khukuri, är den moderna människans främsta verktyg den smarta telefonen. Den gör att vi kan sitta på bussen och slutredigera vår presentation, och minuten efter ringa och säga att blir något sena, från där vi är, åker, går och står. Ett verktyg som är på väg att koppla upp vår värld och mänsklighet i en enda stor kollektiv organism, till slut med samma dynamik som ekosystemet i sig självt.
Agil eller fragil?
Vad gör denna agilitet med oss i slutändan? Gör den oss också väldigt sårbara? Ja, självklart är det så.
Jag drar mig till minnes den bristande säkerhet som rådde på stora konserter innan Pearl Jam uppträdde i Roskilde på festivalen år 2000. Nio dog, pressade mot kravallstaketet. Året efter hade en djuplodande förändring av det förebyggande säkerhetsarbetet skett. Och ett monument hade skapats — en stor och stark sten med inskriptionen “… how fragile we are”, omgiven av nio björkar. En symbol för att vi är lika starka och sega, som vi är bräckliga. Hur håller vi ihop oss själva i dessa tider?
Stabil!
Jag har nämnt det förut. Jag säger det igen. Det är viktigare än någonsin att finna stabiliteten inom sig själv. Fladdrar det ostyrigt i magtrakten, och vi sprider vår själ och känsla som om vi inte hade kontroll över den, ja då dras vi med i något utan att själva veta var vi är på väg likt höstlöv i vinden. Att centrera sig själv, där ett handfast grepp över tillvaron utstrålar från ett grundat jag i själens mitt blir då en kraft som verkar för dig och ger dig din riktning. När det stormar är det segheten och kärnan i björkträdet som avgör hur pass väl vi pallar med när det blåser. Och drar oss till minnes det kinesiska ordspråket.
När det förändringens vindar blåser starkt, finns de de som bygger vindskydd, där andra bygger väderkvarnar.
—
Detta är andra avsnittet till tredje kapitlet i boken “En liv i flow — Hur överleva, leva och berika sig i flödessamhället?” — kapitlet “En månad”. Publicerat 10 februari 2014. Läs mer om detta bokprojekt på http://ettliviflow.se och följ #ettliviflow på sociala webben (Twitter/Facebook). Kommentera gärna — det görs genom att klicka vid höger textkant på laptop eller padda. Snart öppnar en Facebookgrupp upp för läsare, då det vuxit en liten skara den vägen.
