Jag stod där på kanten och
övervägde
att avsluta allt

Nådde en av de lägsta punkterna i mitt liv strax före nyåret 2015, där jag kände att nu var det dags att överge det här helvetet som mitt liv kändes som det var. Jag såg egentligen bara en utväg, och det vara att avsluta det själv, med hjälp av ett tåg tänkte jag. ‘Då går det fort och jag kommer inte längre känna smärtan inom mig’, och så där tror jag att dom som tar det yttersta steget tänker. Vilket i min Värld, som troende är en märkligt sätt att se på saker, inget som jag tagit med mig från min uppväxt.
Men likt förbannat så stod jag där och balanserade och Arlanda Express rusade fram och kom allt närmre. Jag minns att jag var som bedövad av ångest medicineringen och att i mitt lätt omtöcknade tillstånd var det en röst som sa till mig: Gör det inte Anders.

Minns när en av mina goda vänner för ett antal år sedan tog livet av sig och efterlämnade fru, barn och vänner som inte förstod något alls. Det hade inte funnits tecken sa man, men jag tror att man är lyhörd för varandra så upptäcker man tecknen innan det är försent.

Som sagt, jag stod där och började tänka: Vad ska mina döttrar tänka? Ska inte mina eventuella barnbarn få lära känna sin Morfar? Mina systrar? Mina vänner? Vill jag verkligen svika dom på det här sättet och lämna dom utan svar? Arlanda Express kom allt närmare och då tänkte jag att stackars tågföraren, han eller hon är ju helt oskyldig. Har ju inte gjort mig något ont, så jag kan bara inte utsätta hon eller han för det.

Tåget passerade utan att jag hoppat framför det…… och jag, jag stod kvar där på perrongen och grät, grät både över min feghet att inte våga ta steget och göra slut på det här (i mitt tycke) skitlivet, men samtidigt av lättnad över att jag inte skadat någon annan.

Det här var min tredje ‘nära döden upplevelse’.

Min första var en singelolycka med min första bil där jag jag körda av vägen i ca 90 km/h och landade med huven före rakt ner på en isig åker. Bilen helt sned men jag klarade mig med blå- och skrapmärken men också en whiplash (som på den tiden kallades ont i nacken, var ju inte så fancy på den tiden) Läkarvård behövdes inte, min mamma plåstrade om mig och gav mig nycklarna till deras bil så jag körde bara timmar efter olyckan. Den här olyckan gav mig inga andra men än Whiplashen som höll i sig så där en 20 år, men orsakar mig inget bekymmer längre.

Min andra var min hjärtinfakt för snart 2 år sedan, där jag verkligen trodde att nu var allt slut. Och jag i mina tankar gick igenom vad jag skulle gjort annorlunda om jag fått en andra chans. Jag lärde mig också då hur förfärliga vi Svenskar (Ja, jag skriver svenskar då vi bor i Sverige, problem med det?) är på att våga hjälpa våra medmänniskor. Jag föll ihop på väg till jobbet, och stod där på knäna, eller kanske jag satt ner minnet är lite suddigt. I alla fall så bad jag inte mindre än sju (7) personer om hjälp att inga 112 men ingen hjälpte mig. (Förklaring är att ‘vi vill inte bli inblandade’ då man kanske måste svara på frågor och att det kan vara kränkande….)Under vad som verkade vara en evighet lyckades jag ta mig upp på benen bara för att upptäcka att mobiltelefonen som låg i vänster fickan kom jag inte åt pga extrem smärta i vänster arm. stapplandes hem och när jag äntligen står framför huset där jag bor kommer jag åt mobilen, och innan jag med hiss åkt upp till min lägenhet är ambulansen på väg.

Tredje gången gillt, och där var jag beredd att avsluta allt själv (eller snarare med assistans). Det var nog där, och det kommer inte bli en fjärde gång, jag vill få en möjlighet att med den här korta historien prata om att bryta de sista tabuna, att det finns ingen skam i det här att vilja avsluta sitt liv. MEN att det finns allternativ, börja med att prata med någon om ditt problem. Kurator, skolsyster, läkare, dina föräldrar eller kanske den som står dig närmast dvs din partner. Jag lovar dig att alla kommer att hjälpa dig att få den hjälp du behöver. Du tror det säkert inte just nu, eller då när du mår som sämst. Men, att ta sitt liv är ingen lösning du skadar de människor som älskar dig och bryr sig även om du inte tror att det finns någon som gör det.

Så låt oss tillsammans #BrytDeSistaTabuna och börja prata om det, för vi som kollektiv har stora möjligheter att förändra även om de som skall vara våra så kallade folkvalda inte bryr sig.

Jag står ånyo på den där perrongen, månader senare och ser Arlanda Express komma rusande och känner dess fartvind blåsa mig i ansiktet och tänker att livet inte är så tokigt och uselt ändå. Det är definitivt värt att levas med alla sina krämpor, käpphästar, ‘bumps’ i vägen och människor som inte förstår hur bra du är att ha i sitt team. Men det får bli en annan historia det.

Om du eller någon i din närheten har tankar på självmord ring i akuta lägen 112 och i andra fall ta kontakt med Självmordsguiden020–22 00 60