Småaktiga upprörs enbart över småskaliga slöserier

För varje artikel, nyhetsinslag och krönika om förtroendevalda och tjänstemän som lägger några tusenlappar på taxiresor, champagne, konferenser på skidorter med mera blir det allt tydligare för mig vad folk blir mest upprörda över — de små slöserierna. Kanske är det för att dessa relativt små lyxutgifter är något som går att relatera till. De flesta hade nog föredragit att åka taxi framför att trängas på en svettig buss, gärna tagit ett glas champagne lite oftare och inte sagt nej till en konferens med skidsemester. Upprördheten verkar som störst när kostnaden och produkten/tjänsten går att relatera till. Är det den svenska småaktiga avundsjukan som spökar eller är folk bara så ointresserade av var deras skattepengar tar vägen?

Det är aldrig fel att bli upprörd över skatteslöseri, tvärtom. Vad som däremot blir märkligt är när det är småsakerna som får uppmärksamhet men de många stora slöserierna går obemärkt förbi. Först när Maud Olofsson käbblar bort 50 miljarder i Nuonskandalen är det några som höjer på ögonbrynen, dock inte mycket mer än så. Det är också märkligt varför alla kommer ihåg Mona Sahlins Tobleroneskandal men inte hennes skadliga politik och korrupta beteenden som kostat skattebetalare och företagare långt högre belopp.

När landstingen har inkompetenta upphandlare som kostar miljoner extra för skattebetalarna varje år är det få som bryr sig nämnvärt. Undantaget om det gäller strumpor, alla vet att man i normala fall inte betalar tusentals kronor för strumpor — därav upprörda människor.

Martin Borgs och efterkommande Slöseriombudsmän har i varierande grad varit framgångsrika i att lyfta fram både små och stora slöserier och för detta är jag evigt tacksam. 365 sätt att slösa med dina skattepengar är den bok tillsammans med the Hobbit som jag läst från pärm till pärm fler än ett halvdussin gånger och Någon annan betalar ser jag minst en gång om året. Slöseriombudsmännen verkar dock väldigt ensamma om att vilja lyfta fram denna variation av slöseri och media verkar mest intresserade av samma småskaliga slöserier som den breda massan upprörs över. Kanske hade man kunnat hoppas på alternativmedia i detta fall men här handlar det mest om ideologiskt motiverad rapporteringen om kostnader för invandring som förvisso också är viktigt att lyfta men som samtidigt inte alltid är korrekt och som dessutom lätt blir enformig.

Jag kanske är ensam om att bli mer upprörd över arenor, konserthus, fula konstverk, dåliga upphandlingar och ogenomtänkta satsningar för miljoner än taxiresor, champagne och Toblerone för några tusenlappar. Fördöm gärna när politiker och tjänstemän tar sig friheter att lyxa till sin vardag på er bekostnad men var lika hårda i er dom mot de riktigt stora slöserierna — allt annat är inkonsekvent och småsint!

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.