Ett fåfängt försök
att inte bli en
förstörande förälder

Jag tillhör den egocentriska generationen. Född på 80-talet och fostrad i en flumskola som lärde mig att gör mind maps i stället för att rabbla tyska prepositioner. Ännu värre är väl i och för sig den curlade generationen, de som är tio år yngre än jag. Babyboomarna kan man också klaga på med all rätt, de som haft hela världen för sina fötter och nu är historiens kanske rikaste pensionärer.

Alltid finns det en annan generation att skylla på (även om de som är yngre oftast är de värsta). Det gläder därför mig som egocentriker när någon går till attack mot 60-och 70-talisterna, den minst påhoppade generationen av alla svenskar. “Vi sextio- och sjuttiotalister är besatta av oss själva och vår egen lilla historia”, skriver Niklas Wahllöf i en krönika i DN.

Skönt, deras överdimensionerade självsäkerhet och inbillat höga intressegrad bespottas nu — och det inifrån de egna leden. Karl-Ove Knausgård, Anna Odell, Mia Skäringer, Henrik Schyffert, Petra Mede och så vidare. De tror inte att vi någonsin kan få nog av dem. Deras barndomstrauman, deras triviala men ack så besvärande vardagssysslor, deras tips, deras livsstil, deras matvanor och deras skämt.

Känns de här anklagelserna träffande för 60- och 70-talisterna? Niklas Wahllöf ska ha beröm för sin ödmjukhet, men kritiken kan väl klistras på folk i nästan alla generationer (ok, babyboomarna bör anklagas extra).

Dryga, självcentrerade, obildade, bortskämda — så kan man i kronologisk ordning beskriva ovan nämnda generationer. Eller varför inte entreprenörsproffsiga, hårt arbetande, fritänkande och sist av alla dagens ynglingar som har ett helt unikt försprång: de är digitala infödingar (beklagar termen men… vad annars, ni fattar). För övrigt kan jag fortfarande rabbla alla dativstyrande tyska prepositioner i sömnen, och jag har till och med hört talas om en 60-talist som är filantropisk på gränsen till självutplånande. För kanske ska klassificeringen se helt annorlunda ut.

Vilka stämplar vi än dras med. För att vi ska kunna leva med våra (påstådda) laster måste vi bara hitta någon att skylla på. Föräldrarna, en klassiker! För att jag och mina jämnåriga har blivit egocentriska (obervera det oproportionerliga antalet jag och mig i denna text!) och obildade kan ju inte skyllas på oss, oskyldiga små barn som vi var.

Nu när skuldfrågan är löst inser jag att jag måste ta ett djupt andetag och mentalt rusta mig inför eventuella egna barn. Jag har väl några år på mig. Även om det är ett fåfängt försök att inte beskyllas för en framtida avkommas brister.

Men det vore ändå intressant att göra denna mentala och förhoppningsvis karaktärsdanande övning. Vilka icke önskvärda särdrag och later kommer de besvära mänskligheten med? Vad kommer vi sätta för etikett på dem? Tips mottages med skräckblandad nyfikenhet.