Plump och pinsam —
då är journalisten på topp

Att ställa de oväntade, oställda, smarta och dumma frågorna är kärnan i journalistens arbete. För vem ska annars göra det? Inte minst de provocerande frågorna kan vara effektiva om man vill granska makten och få bra citat.

Detta är grundläggande. Därför är det så förvånande att folk de senaste veckorna har rasat mot helt vanliga men lite provocerande frågor. Sist ut var att Sveriges Radio frågade om blivande KD-ledaren Ebba Busch Thor vill att skapelseberättelsen lärs ut som en sanning i skolorna. Ve och fasa — detta visar “vilka märkliga fördomar som kan gro på Ekots redaktion när det gäller kristna eller kristdemokrater”, skrev man på Blekinge Läns Tidnings ledarsida, och det är kärnan i kritiken i allmänhet.

Som bekant möttes frågor från en annan SR-journalist av ännu starkare mothugg i februari. När Helena Groll i Studio Ett frågade Israels ambassadör Isaach Bachman om inte judarna kunde ha något ansvar för den växande antisemitismen i Europa (17/3). Ett främlingsfientligt och antisemitiskt påhopp, röt Debattsverige tillbaka, där statsvetaren Ulf Bjereld var en av kritikerna.

Senare på kvällen bad Sveriges Radio om ursäkt för frågan. Kvar på SR-webben finns bara en redigerad version av intervjun där skuldfrågan är bortklippt.

… Det är väl lite av ett sidospår, men jag kan inte låta bli att rasa lite mot redigeringstilltaget: “Det är en ovanlig åtgärd, men vi vill inte bidra till att den kränkande formuleringen får vidare spridning.”, motiverar SR i ursäkten. Fegt av SR, som borde stå upp för vad de gjort (som jag för övrigt tyckte var bra). Public service betalas av allmänheten och därmed bör radion vara transparent och inte censurera sig själv. Den bespottade sekvensen finns i en ljudfil som Israels ambassadör lagt ut på nätet.

Men åter till kritiken mot frågvisa journalister. Frågan till Isaac Bachman “överraskade såväl ambassadören som lyssnarna” enligt Ulf Bjereld. Javisst, och där har vi ju hela grejen. Det är då journalistiken har lyckats.

Och. Att ställa en fråga betyder inte att man själv är av den uppfattningen. Provocerande frågor är bara vanlig journalistik.

Att ambassadören valde att “reject the question all toghether” är inte förvånande. Men därefter fortsätter han att prata och ger en målande bild av hur han ser på saken. Den i vissas ögon plumpa frågan är på flera sätt givande.

Detsamma med frågan om skapelseberättelsen till Busch Thor. Det är antagligen många som har undrat, eftersom hon har placerats — eller placerat sig — i ett av KD:s mest konservativa fack.

Grejen med journalistik och intervjuteknik är inte att verka smart eller trevlig. I alla fall inte innan man fått svar på de mest grundläggande frågorna. Att frågeställarna i de här fallen skulle beskylla judar eller peka ut Busch Thor säger kanske mer om kritikerna än om journalisterna. Som när ledarskribenten i texten om KD-politikern slänger in lite utnött bitterhet mot huvudstaden och dess natur: “Vissa Stockholmsmedier skulle nog må bra av lite större mångfald”. Suck.

Det krävs mod för att ställa de pinsamma och plumpa frågorna, delvis för att man kan beskyllas för just det som SR-journalisterna nu bespottats för.

Att vara en pinsam eller plump journalist är inget man ska be om ursäkt för, tvärt om. Om vi vill ha skarp och samhällsnyttig journalistik måste journalisterna fortsätta fråga. Och alla andra måste orka inse att en provocerande fråga inte betyder att journalisten tycker varken det ena eller det andra.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.