I bildernas malström

när verkligheten blir berövad sin verklighet

En vän från barndomen gick in i sin egen värld den andra september förra året. Vi hade lekt ihop, spelat fotboll och tennis, badat i sjöar och hav och byggt en koja i skogen bakom våra hus. Den andra september försvann han in i sig själv och han gjorde det på ett både förutsägbart och märkvärdigt sätt. Redan i tonåren engagerade han sig i rollspel och kunde få någonting i blicken som skrämde oss andra, för medan vi såg det hela som lek, gick han till fullo in i sin roll och glömde att vi stod i skogen bakom våra hus och inte i en urskog i ett namnlöst land. Senare, när vi andra slutade att spela rollspel och började intressera oss för litteratur, filosofi och musik, fortsatte han med sina rollspel men gick framför allt in i filmens och dataspelens värld. Den andra september hämtades han av ambulans från sin etta på Hornsgatan i Stockholm efter det att grannarna hört honom prata under tre dygn i vad som hade låtit som ett tungomålstalande – det gick inte längre att ignorera, någonting måste göras.

Enligt en del teorier beror psykiskt sjukdom på en skada i förmågan att förhålla sig till verkligheten. Relationen till omgivningen uteblir mer eller mindre eller blir förvrängd. En del personer, ofta inom kulturvärlden, finner det roligt och upplever sig som lite märkvärdiga när de får säga saker som: ”vem kan säga var verkligheten finns?”, eller: ”allt är en dröm”, eller ”vi är alla mer eller mindre psykiskt sjuka”. En person som har bevittnat en psykos, som sett hur ett medvetande fullständigt går sönder, eller som på nära håll följt hur någon sakta försvinner in i en depression, som helt enkelt vet att ett medvetande kan brista eller förtvina till oigenkännlighet, är mer varsam med orden. Min barndomsväns öde går nämligen inte att romantisera, han liksom alla mer allvarliga psykfall visar att det finns ett hus som kan rasa, gränslinjer som kan suddas ut, verkligheter som kan lösas upp i dröm. Han gjorde det tydligt att varje dröm som förlorar kontakten med sin omgivning är en mardröm. Han gjorde det tydligt att det inte finns någonting att romantisera ifråga om psykisk sjukdom och ingenting att relativisera ifråga om verkligheten.

Filmen som han i flera veckor hade tittat på var en Harry Potter-film. Trots att vi var några vänner som gjorde kortfilmer ihop i tonåren, att vi var filmentusiaster av stora mått och under flera år gått tillsammans på filmklubben, lät vi andra oss aldrig helt uppslukas av biosalongens ljusflimmer. Han däremot blev alltmer fångad av det och verkade liksom upphöra att finnas till där han satt i biosalongen. Han slutade att vara närvarande bland oss andra, vi som aldrig tröttnade på att hitta på saker att göra tillsammans, och han fick allt svårare att släppa den blick, de ögon, han fått när han gick upp i bildernas flöde. Bilderna sög in honom. Han lutade sig tillbaka och leddes fram genom tiden och glömde på så vis tiden. Det mekaniska flimrandet från den externa ljuskällan tog över ögats autonomi, förslavade det under sitt ständiga pockande efter uppmärksamhet. Han hamnade i händerna på ett slags tyranni och från att i detalj kunna återge vad filmerna handlade om, vad de hade gått ut på, mindes han knappt någonting av dem.

De var ett bildflimmer och ingenting annat, och han hade blivit beroende av det. Han liknande alltmer någon som drabbats av en minnesförlust. med skillnaden att han inte märkte det, utan glömde. Det som filmerna uttryckte – den konstnärliga ambitionen, berättande av en historia, skapandet av en stämning, etcetera – blev sekundärt, en ursäkt som skulle skylla över att filmbetraktandet ytterst ingenting annat var än en passiv konsumtion av mer teknisk natur. Sinnesförnimmelserna styrdes så till den grad att endast själva sinnesförnimmandet återstod. Liksom en dåre blev han oförmögen att uppfatta vad som stod framför honom, för inga andra dimensioner än de tillfälliga och omedelbart givna existerade. Ingenting annat hann bli till i bildflödet, i flödet av konsumerandet av bilder. Liksom en dåre var han mitt i bland oss, utan att vara i bland oss. Bilderna fixerade hans betraktande, låste hans medvetande, och sakta dog hans mentala rörlighet och fömåga att gå sin närmaste omgivning till mötes. Verkligheten var fråntagen sina djupare skikt, berövad sin verklighet.

Och bildberoendet blev en självbekräftande och eskalerande historia. En stumhet som uppstått i och med att det ömsesidiga och levande bandet mellan den erfarne och det erfarna klipptes av, krävde än mer stumhet för att överleva. Krävde fler bilder, fler timmar i ljusflimret, tills hela dygnet var fyllt av mörker och ljus i knappt förnimbara växlingar. Relationen till omgivningen hade blivit till – bild. Ansiktet mitt framför hans ögon blev till en plan yta, en mask som saknade betydelser, lika uttryckslöst och livlöst som hans eget. Utan minnen var han hänvisad till flödet av artificiella, ögonblickliga och pulserande sinnesintryck som försvann i samma ögonblick som de ersattes av nästa. När jag besökte honom på sjukhuset kände han troligen inte igen mig, jag kan inte avgöra den saken. Att se in i hans ögon var som att se på en redan död som alltjämt hade ögon som såg men ändå inte såg. Han påminde mig om Narcissus, men utan spegelbilden, liksom förlorad i själva blicken. Hans ensamhet var svindlande. Det fanns inga ingångar in till honom. Jag sögs in i hans avgrundslika övergivenhet och själva min medkänsla förlorad fotfästet. Ett barn som han ofrivilligt blev far till i övre tonåren satt vid sängkanten, och inte en min ändrades i faderns ansikte.

Här kunde denna text ha slutat, vore det inte för att saken tangerar mer allmänna ting än min väns personliga öde och är för allvarlig för att ignoreras mer. Vackra texter kan vara tänkvärda, men slutar de vid det vackra är det få eller ingen som läser sältan i dem. Bilderna passiviserar inte endast, de fråntar oss det som gör oss till människor. Och vad är det? Givandet. Förmågan att ta steget över till den andre, till omsorg, till nyfikenhet, till ansvar. Inför bilderna spelar vi ingen roll, annan än den passive konsumentens. Bilderna berövar oss vårt givande, manipulerar oss och förslavar oss. I biosalongen, vid televisionen eller framför dataskärmen upphör människan att vara människan för vi förnekas vårt vara som givande. Skapandet, som är allt levandes moder, hinner aldrig ta till orda, för vårt syn- och hörselsinne är fullt upptaget med att distraheras.

Enorma ekonomiska intressen lever på att exploatera våra sinnen, på att beröva dem sin framsida, sin ljusa sida, sin öppenhet, sin mänsklighet. Det är inte längre ovanligt med människor som endast kan gråta inför filmernas tragedier, för verkligheten har blivit dem så främmande, så overklig genom sin oförutsebara eller allt för förutsebara dramaturgi, att den inte når fram till dem. Tragedierna i verkligheten, mellan dig och mig, uppfattas såsom någonting besvärligt, påträngande och tröttsamt. Detta är det mänskligas totala nederlag. Att vända den mänskliga blicken bort från det levande till det döda, in i de manipulerade och manipulerande bildernas världar. Exploateringen är total. En världsomfattande ”upplevelseindustri” profiterar på den ensamhet, hopplöshet och i förlängningen tomhet som den själv är med och skapar, och den döljer sin del i det hela genom att skenbart lindra symptomen. Människans mänskliga sida är återigen givandet, delandet, glädjen i att ta emot en gåva, glädjen i att kunna ge en gåva, emottagande är ett givande, givandet är ett emottagande. Människan håller på att dräneras. Människan håller på att utplånas och bilderna är det lömska fenomen som gör oss blinda för vad som håller på att ske.

Invändningarna är ganska förutsägbara. Vad har min väns psykiska sjukdom med den eskalerande bildkonsumtion att göra? Är inte exploateringen med bildernas hjälp en sak och bilden i sig en annan? Tänker vi inte med bilder? Säger inte en bild mer än tusen ord? Här krävs en diskussion om bildens ontologi – om vad en bild egentligen är – här krävs ett frågande som når bortom vår egen tids självförståelse. En fotograf i fotografins tidsålder, en sekulariserad teolog i sekulariseringens epok, eller för den delen, en vanlig bildkonsument inför sin tv eller skärm, ser sällan bortom bildernas omedelbara funktion och mening. Kommunicerar vi inte med bildernas hjälp? Blir vi inte berörda av bilderna, och därmed mer mänskliga av dem? Och kanske var min vän i själva verket predestinerad till att bli sinnessjuk? Kanske hade han förlorat greppet om verkligheten och imploderat även utan sin eskalerande bildkonsumtion?

Hans tragiska öde måste förstås metaforiskt och samtidigt inte. Liksom berättelser om barn som vuxit upp i isolering (inlåsta i en garderob eller liknande), som på ett eller annat sätt berövats ett socialt, mänskligt sammanhang, blottlägger att det inte är godtyckligt utan livsavgörande vad vi utsätter våra sinne för, kan min väns öde sätta våra vedertagna föreställningar på prov. Det ligger nära till hands att koppla samman hans implosion med bildkonsumtionen för att fiktionen kan påverka ett medvetande till den grad att verklighetsförankringen går förlorad, och för att bilden (och konsumtionen av densamma) förhåller sig till verkligheten på ett likartat snyltande vis. Att bilder talar till andra bilder, och bildar egna självständiga världar, förvillar, som när skuggor ter sig mer verkliga för att man boxas med dem.

Den avgörande frågan är hur bilden får sin mening. Jag vill hävda att bilden är ingenting utan språket – den mening som bilden får är den som människan ger den. Bilden är med andra ord till fullo parasitär, lever av den värld som den endast återspeglar. Att den ger sker av att vara självständig är till fullo en illusion, samma illusion som gör den magisk i våra ögon. Det som gör den verklig är själva dess skenverklighet. I den grad formandet av medvetandet utgörs av bilder försvinner det, för utan den mening som är språklig har bilderna ingenting att falla tillbaka på. Problemet med den stegrande bildkonsumtionen blir akut när bilderna får övertaget över språket. När givandet för vika för konsumerandet. När den transcenderande dimensionen som är språkets essens berövas sig själv genom att reduceras till ett ting att konsumera.

Dåren är den människa som stigit utanför den dimension som är transcendensen – han står utanför språket, finns till endast i kraft av språkets återsken – och han förtvinar och försvinner i samma takt som språkets insida tonar bort. Därav den ofrånkomliga kopplingen mellan dårskap och ensamhet – och bilden. Den ofta diskuterade farhågan om att bilderna utarmas på mening i reproduktionens tidsålder är befogad, men handlar ytterst om bildens eget väsen. Bilden måste förneka sitt ursprung, för utan denna glömska finns den inte till. Bildkonsumenten uppstår i samma ögonblick som människan resignerar från sitt vara, från att vara aktiv, skapande, givande. Dåren sträcker fram sina händer i biosalongen, men allt som pågår där framme på duken pågår som om han inte fanns till. Och när filmen fått hålla på tillräckligt länge får den till slut helt rätt, betraktaren slutar att finnas till, filmen har slukat sin nödvändiga publik, och flimrar vidare i meningslös självtillräcklighet.

”När två eller fler av er är samlade finns jag bland eder”, sade Jesus enligt Matteusevangeliet, och satte fingret på den springande punkten. Den metafysik som hela tiden undkommer oss genom att den utgör vår grund och vårt vara. Ordet, som finns i den mån vi alltjämt finns till och kan lystra till det, och som gör det möjligt för bilden att lysa med mening.

Einar Askestad

Like what you read? Give Den Gode a round of applause.

From a quick cheer to a standing ovation, clap to show how much you enjoyed this story.