Jag är så trött.

“ Den utredning som påbörjades på Astrid Lindgren avslutades tydligen och det går därför inte att återuppta den.”

Den utredning som påbörjades på Astrid Lindgren avslutades tydligen och det går därför inte att återuppta den.

Jag läser det igen.

Den utredning som påbörjades på Astrid Lindgren avslutades tydligen och det går därför inte att återuppta den.

Jag läser det en gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger. Jag läser om hela mailet. Om och om och om igen. Tills jag verkligen förstår vad som händer. Så att jag verkligen kan ta in vad jag precis läst. Så jag slipper höra hur jag faller sönder bit för bit. Fortsättningsvis står det, “ Du behöver därför vända dig till psykiatrin i Nyköping för att du ska få en remiss om könsbytesutredning på Karolinska sjukhuset.” i mailet från gymnsiekuratorn jag haft kontakt med i ett år. Som vänligt efter diskutioner hjälpt mig återuppta kontakten med transvården på Astrid Lindgrens sjukhus och flytta mig till Karolinska sjukhuset. Hjälpt mig återuppta min utredning som jag inte frivillt lät rinna ut i sanden. Tvärtom. Jag väntade och väntade och väntade på att få hem brevet om att mitt recept för stopphormoner som sas skulle komma hem till brevlådan.

Väntade,

och väntade,

och väntade.

I förjäves väntade jag. För det kom inget brev. Aldrig någonsin.

Betydelsen av en utredning för många transpersoner är oändlig. Den är liv eller död. Den är det enda som skiljer på om man orkar ta ett steg till i livet, ett till andetag, ett till allt. Den är allt. Utredningen är allt. För mig. För många. Att då läsa att min utredning är nerlagd. Att den inte existerar. Att den är bortblåst. Inte händer mer. Slut. Död.

Det

dödar

mig.

När jag under bråk sagt att jag inte frivilligt låtit det rinna ut i sanden, att jag blivit bortglömd, borttappad, av transvården och i sin tur psykvården har det blivit ett sätt att senare håna mig. Få mig att framstå som lat, som att jag inte verkligen vill det här. Om jag kunde skratta om det så hade jag skrattat sist för jag hade skrattat bäst för nämen ser man på den blev nerlagd, jag blev bortglömd, jag blev borttappad, jag slutade existera för dem, det blev inge uppföljning, det blev ingenting. Men jag hade nog faktiskt hellre levt utan vetskap att jag faktiskt hade rätt. Att jag faktiskt blev bortglömd. För att veta att jag hade rätt gör mer ont. Orden jag läste om och om igen slog luften ur mig, med det så mycket ork och kraft.

Jag är så trött.

Så slut.

Så utmattad.

Att jag inte orkar bråka.

Jag orkar inte slåss.

Jag orkar inte skrika,

inte gråta.

Jag orkar ingenting.

Absolut ingenting.

Jag vet att jag kommer fortsätta gå och stå, fortsätta prata och skratta. Jag kommer fortsätta med allt.

Men jag kommer inte fortsätta leva på väldigt länge tror jag.

Jag kommer inte fortsätta andas på väldigt länge.

Jag kommer nog bara finnas,

existera,

som ett skal.

Det är vad jag kommer finnas som väldigt länge tror jag. Ett skal. Ett tomt skal som vet hur man tänker, hur man reagerar. Jag kommer gråta, jag kommer skrika, jag kommer få panik flera dagar i rad. Men jag kommer inte orka bry mig. Jag kommer inte orka gråta, jag kommer bara låta det hända och sen glömma det. Det händer så ofta. Jag kommer inte orka skrika, jag kommer låta det hända. Det händer så ofta. Jag kommer inte orka få panik flera dagar i rad, jag kommer låta det hända. Det händer så ofta.

Jag behövde det här.

Jag behövde veta att jag hade fel.

Jag behövde bli ihågkommen.

Jag behövde bli funnen.

Jag behövde kunna starta mitt liv där jag inte behöver förklara mig själv. Där mitt namn inte är en förvåning. Där jag vet att jag inte kommer bli hatad. Där jag vet att jag

inte

behöver

förklara

mig

själv

hela

jävla

tiden

för

att

andra

människor

ska

känna

sig

bekvämma

för

god forbid

om

jag

känner

mig

obekväm

god forbid

om

någonting

handlar

om

mig

god fucking forbid

om

jag

bestämmer

att

inte

förklara

mig

själv

för

någon

annan

god forbid

att

jag

bara

är

jag.

Jag är så trött. Jag är så utmattad. På allt. På att behöva förklara mig själv för att andra människor ska kunna leva sina liv. För jag betyder inte. I det sammanhanget, spelar jag inte roll. Ytterst få gånger så betyder jag någonting i det sammanhanget. Allt handlar om andra människor. Och jag har förhållit mig till det. Men jag är så trött. Och jag orkar inte mer. Jag vägrar allt. Jag vägrar det. Jag vill kunna andas. Jag vill kunna leva ett liv utan dysfori. Jag vill kunna leva ett liv. Jag vill kunna leva.

Men nej.

Inte nu.

För,

jag spelar ingen roll.

För,

jag ska förklara mig själv.

För,

“Du behöver därför vända till till psykiatrin i Nyköping för att du ska få en remiss om könsbytesutredning på Karolinska sjukhuset”

För,

“ Den utredning som påbörjades på Astrid Lindgren avslutades tydligen och det går därför inte att återuppta den.”

Like what you read? Give matt a round of applause.

From a quick cheer to a standing ovation, clap to show how much you enjoyed this story.