Vargen och den så kallade tjuvjakten

På många ställen (även i SLUs rapporter) anges det att tjuvjakten på varg är hög och att det största hotet mot vargstammen i Skandinavien är just tjuvjakt. Men är det verkligen så? Jag är tveksam.

Orsaken är att det finns många datakällor som i många fall säger olika sak och mycket baseras på utbildade uppskattningar, broscience och hittepå. Tyvärr blir det lite rörigt men försök hänga med ändå. För att det skall bli lättare att läsa är varje påstående sammanfattat samt länkat till ett längre resonemang.

Låt oss som vanligt börja med lite grundfakta.

Vargstammen i Skandinavien räknas just tillsammans av Sverige och Norge. Detta för att den största vargkoncentrationen finns just där, på gränsen mellan de två länderna och det är för svårt att skilja individerna åt.

Vargstammen minskar… eller?

Skandinaviska vargstammens ökning under 18 år

Rapporteringen kring varg är väldigt ofta hårt vinklad. Se diagrammet ovan från NVV med data från Vilskadecenter (Sve) och Rovdata (No). Titeln såsom den kommuniceras är “Vargstammen minskar”. Efter 18 års tillväxt från ca 40 till ca 380 individer så är budskapet att vargstammen minskar.

Sanningen är ju att vargstammen ökat i 18 år, men att trenden med tillväxt bröts förra året.

Som synes så har vi haft en rejäl ökning från de 10 familjegrupper och par vi hade 98/99 till toppen med 77 familjegrupper och par 2016/2017 och där det 2017/2018 landade på höga 72 familjegrupper och par.

Hur många vargar skall vi ha?

För att vi i Sverige skall kunna anses ha en gynnsam bevarandestatus[1] anses det att vi skall uppnå följande:

  • Minst 300 vargar (individer)
  • Minst en invandrare (från finland/ryssland) som under en varggeneration kan reproducera sig med Svenska vargar
Varg i Sverige, Norge och Skandinavien

Vi ligger nu på gränsen (med mest negativ standardavvikelse) för det som anses som en hållbar vargstam i Sverige, nämligen runt 300 individer.

Vargar som försvinner (dör) räknas som tjuvjagade

Det är intressant att vargar som försvinner “spårlöst” räknas som tjuvjagade. Vargar är rovdjur och faller även de offer ibland. Till och börja med så är djurkadaver extremt svårhittade. Detta då naturen har en obeveklig process där kött och vävnad snabbt ruttnar bort, djur äter skelettdelar och tack vare näringen från djurkadavret så ökar växtligheten lokalt.

Genom de fynd som gjorts, och skickats till SVA, så vet vi att det inte är ovanligt att vargar går genom isen på sjöar, åar och andra vattendrag. Detta medför att vargen endera drunknar, fryser ihjäl eller dukar under av utmattning.

Med en vargstam om ca 300 individer där det är extremt ovanligt att en individ blir äldre än 5 år så kan vi räkna på 20% dödlighet med en jämn åldersfördelning.

Bara för att djuren inte hittas så betyder inte det att de skjutits och grävts ner

Occams rakblad lär oss att den enklaste förklaringen är den mest troliga. Hör du hovslag, tänk inte Zebra, tänk häst! Här så förklaras de naturliga (och väldokumenterade) dödsfallen pga ålder med tjuvjakt där djuren aldrig hittas.

Det finns många naturliga dödsorsaker bland vargar. Ålder, skador från bytesdjur, skabb, fjärrtåg, kyla, utmattning, drunkning och så vidare [6]

Vargen har ca 23% mortalitet

Vargar i det vilda blir inte särskilt gamla. Det finns enstaka uppgifter om vargar som blivit 16 år gamla.

Men det är ovanligt att vilda vargar uppnår 10 års ålder. Medellivslängden för vilda vargar är troligen inte högre än 3–4 år.

SLUs simuleringar slutar vid 11 års ålder, dvs ingen varggeneration blir äldre än 11 år vilket är ganska väl tilltaget.

Tabell från 2018 års rapport

Genom att slå ihop naturlig död, trafikdöd och tjuvjakt så skapas en svårkontrollerad siffra. Nedan ser du trenden över hur många vargar som trafikdödas[4] per år (enligt Viltolycka.se):

2010–1
2011–12
2012–20
2013–9
2014–12
2015–13
2016–12
2017–4
2018–1 (kanske blir en till innan december är slut)

Vi vet sedan tidigare att vargen blir ca 4–5 år och att extremt få blir över 5 år i det vilda. Det innebär att med den vargstammen vi har enligt SLU på 387 individer (medel) och med en jämn åldersfördelning så dör det 77 vargar per år i ålderdom. Skall vi gå på forskningens uppskattning av tjuvjakt så står tjuvjakten för ca 11%, dvs ca 31 vargar per år. Nu har vi bara räknat med två dödsorsaker och är uppe i att 100 vargar skulle dö per år vilket inte stämmer med populationssiffrorna.

Osäkerheten är stor

Den skandinaviska vargpopulationens storlek för inventeringssäsongen 2017/18 uppgick efter vinterjakten, till 348 individer (410 minus 62 skjutna under inventeringsperioden). För att uppnå en nolltillväxt (λ = 1,0), dvs. att vargpopulationen direkt efter jakt 2018/19 återigen är 348 individer, krävs det enligt Modell 2 en avskjutning på 39 vargar. Det 90-procentiga konfidensintervallet var dock relativt stort (± 52 djur), dvs. med 90 % säkerhet ligger det antal vargar som behöver skjutas för att uppnå nolltillväxt någonstans mellan 0 (egentligen minus 12 vargar) och 93 vargar.

Med en population om ca 300 individer så skall det alltså skjutas av -12 till 93 vargar

Den skandinaviska vargen är inavlad

En vanlig fråga är om inavel verkligen kan vara så farlig eftersom vargarna verkar friska och livsdugliga [2].

Svaret på det är att för en enskild individ behöver inavel inte vara speciellt märkbar eller farlig, men ju högre graden av inavel är desto större risk är det att en grupp av djur dör ut. Gruppen blir känsligare för förändringar i miljön och sjukdomar eftersom alla individer har liknande egenskaper.

Hela den skandinaviska vargstammen härstammar idag från få invandrande vargar
  • Vargparet i reviret i Nyskoga som grundade populationen 1983,
  • Hanen i reviret i Gillhov som fick valpar åren 1991–1993,
  • Hanarna i reviren i Kynna och Galven som båda fick valpar första gången 2008

Inavel kan också ge missbildningar, till exempel skelettförändringar, och sämre fortplantningsförmåga. Sådana förändringar har man sett på den svenska vargstammen.

Den genomsnittliga inavelsgraden bland avkommorna i familjegrupperna i den skandinaviska populationen har sedan 2006 sjunkit från 0,31 till 0,23. Som jämförande exempel är inavelskoefficienten 0,25 bland avkommor till syskonpar, medan den är 0,13 för avkommor till kusiner.

Få fälls för jaktbrott, grovt jaktbrott eller brott mot statens vilt

Tittar vi på siffrorna från BRÅ så ser vi att vi ligger på en all time low av tjuvjakt på statens vilt. Det har inte varit så lågt på 12 år[3]. Vill du läsa mer finns en betydligt längre genomgång efter (numera nedlagda) Vargforum.

Utredda brott avseende brottskod 4031 (Brott mot jaktlagen §43, §44, §46 — Illegal rovdjursjakt (varg, björn, järv, lodjur och kungsörn).

2015 29 utredda brott med en lagföringsprocent om 11% (11% av de utredda brotten resulterades i att någon blev lagförd) eller i exakta tal 3 st.

2016 20 utredda brott med en lagföringsprocent om 0% (0% av de utredda brotten resulterades i att någon blev lagförd) eller i exakta tal 0 st.

2017 38 utredda brott med en lagföringsprocent om 31% (31% av de utredda brotten resulterades i att någon blev lagförd) eller i exakta tal 4 st (avrundat)

Den moderna statistiken som då omfattar ny lagstiftning, ny rovdjursförvaltning, moderna värderingar och en skärpt attityd från rättsväsendet där större resurser tilldelats jaktbrott då vi ser att det ofta innefattar grov organiserad brottslighet visar på färre jaktbrott.

Mindre tjuvjakt och mindre antal lagförda individer.

Det finns inga eller få källhänvisningar till tjuvjakt (poaching) i publicerat material

I rapporten “Beräkningar av beskattning av den Svenska vargpopulationen 2017” nämns en rapport från 2011[5] Publiceringen 2011 var 8 år sedan och projektet pågick från 1998 till 2009 så datat är 20 år gammalt i värsta fall. Modellerna i sammanställningen likaså!

I en rapport från 2011 (Liberg et al. 20011) visades att den illegala jakten på varg i Skandinavien uppgick till drygt 14 % årligen. Preliminära analyser visar att den illegala jakten sedan 2011 ökat i Sverige, men inte i Norge. Detta skulle kunna bidra till att förklara den svaga utvecklingen i den svenska vargstammen de senaste åren.

[5] — Referensen hänvisar till:

Liberg O, G Chapron1, P Wabakken, H-C Pedersen, NT Hobbs and H. Sand 2011. Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe. Proc. B. doi: 10.1098/rspb.2011.1275

Studien publicerades 2011 och säger bland annat följande i abstraktet:

Påstående 1 “poaching accounted for approximately half of total mortality

Påstående 2: more than two-thirds of total poaching remained undetected by conventional methods

Påstående 3: population would have been almost four times as large in 2009.

Tillväxten bland vargarna 2005–2011 är enorm. Från 1998 till 2011 har det ökat från ca 10 familjer/par (ca 43 individer) till över 60 familjer par (ca 257 individer). Forskarna påstår alltså 2011 att utan tjuvjakt skulle vargbeståndet då bestått av över 240 familjer/par. I dagsläget har vi ca 70 familjer/par vilket motsvarar en bit över 300 vargar. Med den matematiken påstår de att vi utan tjuvjakt skulle ha haft över 1 000 vargar i Sverige. Och med påstående 1 att tjuvjakt står för hälften av dödsorsakerna så skulle detta alltså vara mer än vargens naturliga livslängd, naturliga dödsorsaker och trafikdöd tillsammans vilket verkar oerhört märkligt.

Det blir orimligt att vargstammen skulle växa så kraftigt när forskarna själva säger:

Because of their characteristic low densities combined with their slow rates of population growth, top predators are particularly vulnerable to effects of poaching

Dessutom ser vi i tabell 4 att den årliga tillväxten utan jakt skulle vara 11%

Förordningar och föreskrifter

Inventeringen av varg i Sverige är reglerad i Förordning (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn och Naturvårdsverkets föreskrifter om inventering av stora rovdjur (NSF 2007:10; samt i Naturvårdsverkets metodik för inventering av stora rovdjur i Sverige.

Referenser och längre diskussioner

[1] — Förordningen (2009:1263) om förvaltning av björn, varg, järv, lo och kungsörn anger att syftet med förvaltningen är att rovdjursarterna ska finnas i så stort antal att de långsiktigt finns kvar i den svenska faunan och att djuren kan sprida sig till sina naturliga utbredningsområden. Detta syfte ska uppnås i en takt som främjar samexistensen mellan människor och dessa arter samtidigt som skador och olägenheter förebyggs och begränsas.

Två forskargrupper med ledande internationell expertis i bevarandebiologi och vargekologi blev 2015 ombedda att bedöma referensvärdet för vargens populationsstorlek i Sverige (Favourable Reference Population, FRP; Evans & Arvela 2011). Bedömningarna gjordes genom vetenskapliga synteser av den befintliga kunskapen, med särskilt fokus på vargpopulationens storlek och behovet av invandring av vargar från Finland och Ryssland. Som ett resultat av detta bedömer Naturvårdsverket att givet att de svenska och skandinaviska vargarna utgör en del av den nordeuropeiska vargpopulationen (genom immigration och emigration, och genflödet som är associerat med detta), att det behövs minst 300 vargar i Sverige, samt att minst en ny immigrant från Finland eller Ryssland ska reproducera sig med de skandinaviska vargarna under naturliga förhållanden varje 5-årsperiod (varggeneration), för att vargen i Sverige ska kunna anses ha gynnsam bevarandestatus.

[2] — Även fast vargstammen har god tillväxthastighet, tillsynes friska individer och av många anses vara för talrika så klassas den svenska vargstammen som hotad. Inaveln är det som bedöms vara det största hotet mot vargstammens långsiktiga överlevnad. Att vargarna är relativt få är också ett hot i sig, men att bara öka antalet vargar utan att se till att inaveln minskar påverkar inte hotstatusen speciellt mycket.

Hela den skandinaviska vargstammen härstammar idag från få invandrande vargar:

  • Vargparet i reviret i Nyskoga som grundade populationen 1983,
  • Hanen i reviret i Gillhov som fick valpar åren 1991–1993,
  • Hanarna i reviren i Kynna och Galven som båda fick valpar första gången 2008

Det tillskott av gener som förväntades från valparna från det genetiskt viktiga vargpar som flyttades från Norrbotten till Tiveden 2013 har hittills uteblivit. Det finns ingen dokumentation på att någon av de valpar som fötts 2013 och 2014 finns kvar i livet. Det fanns också en hanvarg från den finsk-ryska populationen i en familjegrupp i Dalarna (reviret Tunturi). Vargen är förälder till en kull valpar men vargen bedöms inte finnas kvar i reviret efter november 2016.

[3] — Rovdjursutredningen ”Mål för rovdjuren” (SOU 2012:22) anger att en omfattande tjuvjakt på de stora rovdjuren pågår i Sverige.

Rovdjursutredningen startade den 10 juni 2010 och kom med sitt slutbetänkande 2012. Datat som utredningen baserar sig på är alltså nu mycket gammal, i bästa fall minst 6 år gammalt. Bland de källor som refereras så hittar vi bland annat förstudien om olovlig jakt på rovdjur från 2005. Attityder och värderingar om tjuvjakt har ändrats sedan dess och antalet lagförda i hänseende till tjuvjakt har minskat betydligt.

förstudien om olovlig jakt på rovdjur från 2005. Attityder och värderingar om tjuvjakt har ändrats sedan dess och antalet lagförda i hänseende till tjuvjakt har minskat betydligt.

Nu måste vi hålla skillnad på antalet anmäld brott eftersom alla statens vilt som påträffas döda startar sin resa inom rättsväsendet som misstanke om grovt jaktbrott vilket gör statistiken missvisande och antalet åtal.

När vi jämför dessa siffror med den av BRÅ publicerade preliminära statistiken avseende handlagda brott ser vi följande:

Utredda brott avseende brottskod 4031 (Brott mot jaktlagen §43, §44, §46 — Illegal rovdjursjakt (varg, björn, järv, lodjur och kungsörn).

2015 29 utredda brott med en lagföringsprocent om 11% (11% av de utredda brotten resulterades i att någon blev lagförd) eller i exakta tal 3 st.

2016 20 utredda brott med en lagföringsprocent om 0% (0% av de utredda brotten resulterades i att någon blev lagförd) eller i exakta tal 0 st.

2017 38 utredda brott med en lagföringsprocent om 31% (31% av de utredda brotten resulterades i att någon blev lagförd) eller i exakta tal 2,7 st.

Den moderna statistiken som då omfattar ny lagstiftning, ny rovdjursförvaltning, moderna värderingar och en skärpt attityd från rättsväsendet där större resurser tilldelats jaktbrott då vi ser att det ofta innefattar grov organiserad brottslighet visar på färre jaktbrott. Mindre tjuvjakt och mindre antal lagförda individer.

[4] Mörkertalet vad gäller trafikskadat vilt är extremt svårt att undersöka. Vi vet från Trafikverket och Nationella Viltolycksrådet (NVR) att mörkertalet ligger mellan 20 och 60%

[5] — Referensen hänvisar till:

Liberg O, G Chapron1, P Wabakken, H-C Pedersen, NT Hobbs and H. Sand 2011. Shoot, shovel and shut up: cryptic poaching slows restoration of a large carnivore in Europe. Proc. B. doi: 10.1098/rspb.2011.1275

Studien publicerades 2011 och säger bland annat följande i abstraktet:

Using the Scandinavian wolf (Canis lupus) population as an illustrative example, we show that poaching accounted for approximately half of total mortality and more than two-thirds of total poaching remained undetected by conventional methods, a source of mortality we term as ‘cryptic poaching’. Our simulations suggest that without poaching during the past decade, the population would have been almost four times as large in 2009.

Påstående 1 “poaching accounted for approximately half of total mortality

Påstående 2: more than two-thirds of total poaching remained undetected by conventional methods

Påstående 3: population would have been almost four times as large in 2009.

Tillväxten bland vargarna 2005–20011 är enorm. Från 1998 till 2011 har det ökat från ca 10 familjer/par till över 60. Forskarna påstår alltså 2011 att utan tjuvjakt skulle vargbeståndet då bestått av över 240 familjer/par. I dagsläget har vi ca 70 familjer/par vilket motsvarar en bit över 300 vargar. Med den matematiken påstår de att vi utan tjuvjakt skulle ha haft över 1 000 vargar i Sverige. Och med påstående 1 att tjuvjakt står för hälften av dödsorsakerna så skulle detta alltså vara mer än vargens naturliga livslängd och trafikdöd tillsammans vilket verkar oerhört märkligt.

Det blir orimligt att vargstammen skulle växa så kraftigt när forskarna själva säger:

Because of their characteristic low densities combined with their slow rates of population growth, top predators are particularly vulnerable to effects of poaching

Dessutom ser vi i tabell 4 att den årliga tillväxten utan jakt skulle vara 11%

I studien från Liberg et al säger de att

A near universal problem with understanding poaching is the absence of rigorous estimates of its effects relative to other sources of mortality [1]. There are several recent attempts to assess the extent, mechanisms and effects of poaching [2,9–12] but remarkably little quantitative data exist

Det är alltså svårt att uppskatta vargstammens storlek och tjuvjaktens effekter på stammen eftersom förvånansvärt lite data finns.

Poaching has had a significant impact on the population recovery. An average annual growth rate of 13.5 per cent is well below the typical rate of colonizing or recovering wolf populations [25]. Without any poaching, the median annual growth rate of our study population would have been 29.5 per cent during the period, i.e. more than double the observed rate and compatible with the fastest recovering wolf populations on record

Sedan kommer ett intressant påstående. Utan tjuvjakt skulle tillväxten ha varit 29.5% (dvs dubbla takten vi haft i Sverige) och i paritet med de snabbaste återväxterna som tidigare dokumenterats.

Det är svårt att studera fenomenet då väldigt lite data och erfarenhet finns men ändå så skulle återväxten i Sverige varit lika snabb som de snabbaste återväxterna någonsin

Ett väldigt intressant påstående. Baserat på en radiomärkning av 104 vargar i Sverige, dvs någonstans mellan 10 och 15 % av populationen. Här introduceras en 50% osäkerhet i modellen! Alla resultat är alltså till 50% osäkra eftersom ingen vet vargstammens storlek.

We used radio-tracking data to compute three cause-specific mortality rates based on 21 cases of non-poaching (seven natural deaths such as age and disease, five traffic mortalities and nine cases of legal control), five cases of verified poaching, and finally, 18 cases of cryptic poaching (not included in the 26 verified mortalities)

26 av dessa vargar dog under projektet som löpte 1998 till 2009. Av dessa var det:
7 st som dog en “naturlig död”
5 st tjuvjagades (verifierat)
9 st dog under licens/skyddsjakt

Under en 11 års period så var det 7 st som dog en naturlig död av 104 vargar. Detta stämmer inte överens med datat vi vet om vargens levnadslängd.

Tjuvjakten behövde träffa en av följande kriterier för att vara just tjuvjakt

1. The body was recovered and the necropsy showed that a human deliberately killed it outside a legal hunt.
2. Wolf tissue (skin or muscle) determined by DNA analysis to originate from one of the radio-collared wolves was found in possession of a person that could not explain how he had acquired it and was later convicted at a court for this illegal possession.

Utöver detta skall 18 fall av “förmodad tjuvjakt” kunna ha inträffat. En naturlig död är en död varg där kadavret inklusive GPS sändaren återfinns. Allt annat är förmodad tjuvjakt. Att vargar går igenom isen och drunknar, blir påkörda av tåg etc finns det inte utrymme för i studiemodellen. Kriterierna för detta är att punkt 1–3 tillsammans kan fastställas eller enbart punkt 4.

  1. Sudden loss of radio contact with no indication of transmitter failure (more than half of the expected battery life-time remaining).
  2. At least two aerial searches over a much larger area than the wolf territory were performed without further contact with the collared individual.
  3. The individual was resident and repeated snow-tracking within the territory, in combination with the collection of scats and subsequent DNA analyses of multiple faeces confirmed that this individual was no longer present within the pack territory.
  4. Radio contact was lost and special circumstances strongly indicated that poaching was the most plausible explanation. This applied only for two cases where police reports confirmed that people had attempted to poach wolves.

Studiemodellen i övrigt är en matematisk konstruktion. En matematisk konstruktion med en inbyggd osäkerhet på indatat på minst 50%!

Ett indatafel på minst 50% ger som du ser ett stort utslag på output av modellen.

[6] Av 196 vargar som obducerades åren 1996–2011 hade 21 stycken (11 procent) gamla skottskador.

Siffrorna går inte ihop. Enligt grafen ovan så dör 50% av vargarna av illegal jakt. Och vi vet att ca 20% av vargarna dör av hög ålder. Med detta så kan vi räkna baklänges. Enligt den inventering av vargpopulationen som Brå refererade till i rapporten ”Illegal jakt på stora rovdjur. Konflikt i laglöst land?” (Brå rapport 2007:22) angavs det att varannan varg som dör, dör av illegal jakt. Märkligt nog stämmer grafen ovan från Rovdjursföreningen med detta påstående.

WWF hävdar att den illegala jakten på varg minskar.

Siffrorna från vargrapporten visar att den illegala jakten minskat med cirka 70 procent, vilket är glädjande, säger Håkan Wirtén, generalsekreterare på Världsnaturfonden WWF.

Mellan 1998 och 2005 dödades i genomsnitt 9–20 vargar illegalt varje år. Från 2006 till 2010 sjönk antalet illegalt dödade vargar till 3–7 djur per år, vilket innebär en minskning med nästan två tredjedelar under hela perioden.

Ungefär en varg per år (ca 1% av beståndet) dör av inandade grankvistar enligt SVA.

Skabb sprider sig allt mer till vargarna. Vissa individer verkar klara av infektionen och den läker av sig själv. Det verkar vara väldigt individuellt.

Ungefär 12 procent har eller har haft skabb. Vi ser en svag ökning med fler vargar de senaste tre åren, säger Erik Ågren, viltpatolog och biträdande statsveterinär på SVA

Skabbsmittade vargar som inte klarar av smittan lika bra blir utmärglade, har svårt att jaga och röra sig och får då svårt att överleva. Vargarna som SVA har undersökt har lämnats in efter att de skjutits under jakt eller hittats döda. De är inte representativa för hela vargstammen.

Skabbsmittade rävar som dött av skabb hittas extremt sällan ute i skogarna. Det finns inget som skiljer en skabbdöd varg från en skabbdöd räv.

Vargens bytesdjur är ingen kelgris. Vargen är ett flockdjur och kan jaga i grupp, men det tar ett tag innan ungarna är stora nog att delta aktivt jakten och vid ett års ålder skiljs de oftast från flocken för att hitta ett eget revir. Därför är det i princip föräldrardjuren som ansvarar för jakten i flocken.

Att vargen i första hand skulle ta sjuka och gamla älgar är ett vanligt påstående, men det stämmer inte. Mest dödar de unga älgar — kalvar upp till ett års ålder.

Större älgar är farligare att jaga och det händer att vargar skadas och dödas vid jakten.

En älgko som jagar bort en grizzlybjörn. Älgar är inte bara snälla och gulliga. Inte ens grizzlybjörnar skrämmer bort dem.

Bilar är inte heller något större hot. Älgen slåss framför allt med klövarna och här ser vi vad som händer när bilföraren korkat nog provocerar älgen.

Älgar dödar även människor. Agneta hittades död vid en badbrygga en mörk kväll. Hon var ute på kvällspromenad med deras unghund menAgneta kom aldrig hem. Såren på hennes rygg var inget som polisen sett tidigare med oerhört kraftiga cirkulära skärsår samt massiva blödningar/trauma på ryggen. Först trodde polisen att det var hennes man som hade kört över henne med åkgräsklipparen. Det var älg som stampade ihjäl Agneta.