Direktiv 32

Direktiv 32 på iBooks Store

Under andra världskriget utfärdade Hitler genom OKW (Oberkommando der Wehrmacht) hemligstämplade direktiv (klassade “streng geheim”), så kallade Führerweisungen, för den tyska krigsmakten. Dessa direktiv var ämnade att på längre sikt fastställa målsättningen med kriget, förklara och i viss mån förutsäga den militära och politiska händelseutvecklingen — i jämförelse med de stabsorder (Operationsbefehle och Führerbefehle) som detaljerat och i närtid beskrev planerade offensiva och defensiva operationer och dess mål. Direktiven, som till stor del förbereddes av två personer — Helmut Greiner och Dr. Percy Schramm — gav stor frihet åt underlydande staber och chefer att välja tillvägagångssätt och medel att lösa uppgiften. Direktiven gällde i allmänhet också över längre tidsperioder, upp till halvår, men blev i och med krigets fortskridande allt kortsiktigare och mer detaljerade till sin karaktär. Det fördes också officiell krigsdagbok inom OKW, men dessa “böcker” blev avsiktligt förstörda i slutet av kriget.

Under kriget utfärdades omkring 74 direktiv, numreringen av dem är inte entydig då andra serier, onumrerad, inleddes redan före 1939. Det förekom att direktiv beträffande ett eller flera ämnen utfärdades först som utkast, men senare ersattes av direktiv med ett helt annat innehåll, dock med samma numrering. Supplement kunde också utfärdas till direktiv flera månader efter att de undertecknats. Det finns också direktiv som inte alls är undertecknade.

Direktiven var på intet sätt startskott för påbörjande av krigsplanläggning. Oftast existerade redan uppgjorda planer för olika händelseutvecklingar, åtminstone grova planer som snabbt gick att uppdatera. Till exempel utfärdades direktiv nummer 1 rörande “Fall Weiss” — anfallet mot Polen — så sent som den 31:a augusti 1939, medan anfallet inleddes redan den 1:a september.

Den 12:e november 1940 utfärdade Hitler direktiv nummer 18. Paragraf 2 behandlade Spanien och Portugal. I korta ordalag beskrev direktivet hur politiska medel hade börjat att användas för att inom en nära framtid förmå Spanien att gå med i kriget. Vilka medel som åsyftas står dock inte nämnda. Sannolikt rörde det sig om diplomatiska såväl som handelspolitiska medel. Vidare beskrivs de militära målen för en Tysk intervention på den iberiska halvön. Under täcknamnet Felix skulle britterna drivas från de västliga delarna av Medelhavet, Gibraltar skulle intas och sundet stängas, vidare skulle England förhindras att erhålla fotfäste på den iberiska halvön och vad man kallade “de Atlantiska öarna”. Förberedelser och genomförande av denna operation delades upp i fyra faser.

I fas 1 skulle spaningsgrupper (civilklädda tyska officerare) förbereda den nödvändiga planeringen för ett anfall mot Gibraltar och tagande av flygbaser. Planeringen skulle ske i nära samarbete med de spanska myndigheterna och under Abwehrs säkerhetskontroll. Nödvändiga trupper skulle dras samman tre veckor före själva angreppet, långt från den fransk-spanska gränsen. På grund av de spanska järnvägarnas skick skulle armén huvudsakligen använda motoriserade förband. Järnvägen skulle mestadels användas för underhåll. I fas 2 skulle tyska flygstyrkor, utgående från franska flygbaser i Nordafrika, rikta direkta angrepp mot Gibraltar, och därefter landa i Spanien. Tyska markstridskrafter skulle därefter korsa den fransk-spanska gränsen. I fas 3 skulle en attack utföras med tyska markstridskrafter för att inta Gibraltar. Om England skulle välja att landsätta trupper i Portugal skulle en mindre styrka vara redo att angripa och besätta även dessa områden. I fas 4 skulle slutligen Spanien hjälpas att stänga sundet, om nödvändigt med stridskrafter från baser i Spanska Marocko. Italiensk medverkan i operationen förväntades inte. Efter dessa operationer skulle “de Atlantiska öarna” (Kanarieöarna och Kap Verde) få en extra stor betydelse för båda sidors marina stridskrafter. Dessutom övervägdes ockupation av både Madeira och Azorerna, även om detta ansågs som speciellt problematiskt ur logistisk synpunkt.

Felix fortsatte att uppta Hitlers tankar under de sista månaderna av 1940. Trots general Francos alltmer avoga inställning fortsatte man planläggningen. Tyska marktrupper skulle beträda Spanskt territorium den 10:e januari 1941, angreppet mot Gibraltar var planlagt till den 4:e februari. Den 10:e december utfärdade emellertid Keitel en summarisk order att inställa alla planer rörande operation Felix, eftersom “de nödvändiga politiska förutsättningarna saknades”. General Franco hade bestämt sig för att inte delta i kriget på Tysklands sida. Utkastet till direktiv nummer 19 begravdes, och ett helt nytt direktiv med samma nummer utfärdades, nu rörande företag Attila — ockupationen av det fortfarande “fria” Frankrike.

Under mars och april 1941 upptog andra, plötsligt uppflammande, kriser Hitlers och OKW:s uppmärksamhet. I Jugoslavien gjorde en grupp serbiska officerare, i hemlighet understödda av Sovjetunionen, en revolt mot den fascistvänliga regeringen. Längre söderut hade Grekland godkänt brittisk trupp på sitt territorium för att möta Mussolinis operationer på Balkan. Operation Barbarossa — invasionen av Sovjetunionen — fick tillfälligt skjutas på framtiden, och den sydliga flanken säkras.

Den 11:e juni, knappt två veckor innan operation Barbarossa, hade Hitler redan börjat att planera för det som skulle komma efter Sovjetunionens militära nederlag. Direktiv nummer 32, som endast var ett utkast, existerade endast i nio exemplar, och skickades bland annat till cheferna för de tre vapengrenarna. Rubriken löd: “Förberedelser inför tiden efter Barbarossa”. I paragraf 3 talas det återigen om “tillslutning av Medelhavets västra inlopp genom undanröjande av Gibraltar.” Förberedelserna för operation Felix skulle återupptas i full styrka, trots pågående operationer i öst, och förmodligen utan general Francos politiska och militära medgivande. Efter ockupationen av Gibraltar skulle tyska styrkor flyttas till Spanska Marocko för att skydda sundet. Direktivet undertecknades av general Walter Warlimont, chefen för Wfst/L (Wehrmachtführunsstab Abt. Landesverteidigung). Den 9:e maj 1941 inleddes planeringen för att strategiskt säkra Portugals och Spaniens Atlantkust, som en del av den totala säkringen av Västeuropa under operation Barbarossa. Operationen fick täcknamnet Isabella. Nya order för Isabella utfärdades den 20:e juni 1941, endast två dagar före inledandet av operation Barbarossa.

Vad som blev Francos slutgiltiga motiv till att neka Hitler tillträde till spanskt territorium för angreppet på Gibraltar är inte känt. Gibraltar har alltsedan 1704 varit en nagel i ögat på spanjorerna. Det är emellertid känt att Hitler inte såg någon direkt fördel i en snabb fascistisk seger under det spanska inbördeskriget. Tyskland kunde förhållandevis lätt uppnått en snabb seger genom att föra in mer krigsmateriel och trupper i Spanien än vad man gjorde. Kanske var det denna inställning — ett långsamt förblödande Spanien är bra för Tyskland — tillsammans med Spaniens framtid, som fick Franco att slutligen säga nej till Hitler. Franco hade redan den 23:e oktober 1940 i Hendaye vid den fransk-spanska gränsen vägrat att ansluta sig till axelmakterna, men Hitler hyste fortfarande visst hopp om spanskt “samarbete” i fortsättningen.

Direktiv 32

Direktiv 32 är en roman som utspelar sig mot bakgrunden av dessa händelser i augusti 1941. Efter ett mystiskt telefonsamtal från den ställföreträdande brittiske marinattachén, dras Bill Collins in i en konspiration som hotar få förödande konsekvenser för Europas framtid.

Från Alfamas arkaiska gränder till Algarves dramatiska kustlinje i söder utspelar sig ett drama som inte bara hotar att avgöra hela kriget, utan tvingar Bill Collins att konfrontera sitt förflutna.

Direktiv 32 på iBooks store.


Krigsutbrottet 1939

Kapitel I av Direktiv 32 beskriver bakgrunden till och händelserna som leder fram till krigsutbrottet 1939. Vid den tiden var Bill Collins, bokens huvudperson, stationerad på New York Times huvudredaktion i New York…

Under sensommaren förvärrades läget drastiskt i Europa. Tyska krav rörande Danzig ledde till desperata medlingsförsök från flera europeiska statsöverhuvuden. Belgiens och Nederländernas kungahus visade offentligt sin vilja att medla i konflikten mellan Tyskland och Polen. Påven vädjade för freden i radio. President Roosevelt skrev brev till Italiens kung den 23 augusti, till Polens president den 24 augusti, till herr Hitler den 24 och 25 augusti. De Brittiska och Franska regeringarna försökte sy ihop nya kompromisser. Allt föll på hälleberget. Europa stod på avgrundens rand. Den 1 september 1939 gick så tyska förband över Polens gräns. Klockan nio på morgonen utsattes Warszawa för omfattande flygangrepp. Vid halv elva nådde alarmerande rapporter den brittiske ambassadören, sir H. Kennard, i Warszawa: tyska markstyrkor har gått över gränsen! Läget under förmiddagen var högst oklart. Sporadiska rapporter om tyska krigshandlingar nådde Daladier i Paris och Storbritanniens utrikesminister, viscount Halifax, i London. Klockan 10.50 kallade lord Halifax till sig Tysklands chargé-d’affaires vid Downing Street nr 10. Dr Kordt förnekade all kännedom om tyska krigshandlingar riktade mot Polen. Klockan 11.30 återuppringde dr Kordt och meddelade att uppgifterna om tyska flygbombningar mot Warszawa var komplett osanna. ”Däremot förekommer eldgivning från polsk sida, vilket föranleder tysk sida att besvara elden.” Klockan 2 på eftermiddagen erhöll lord Halifax ett telegram från sir H. Kennard, som bekräftade att omfattande krigshandlingar hade inletts mot Polen. Ny notväxling inleddes mellan London och Berlin. Till slut gav Storbritannien Tyskland ultimatum: inställ alla fientligheter före klockan 11, förmiddag brittisk sommartid den 3 september, annars förklarar man Tyskland krig. Inget svar erhölls från Berlin före utsatt tid.


Möte på Rossio

Bill Collins har stämt möte med en flicka som arbetar på Brittiska ambassaden i Lissabon, Mary. Collins misstänker att hon arbetar på uppdrag av den Brittiska underrättelsetjänsten, men han beslutar sig för att genomföra mötet för att hon vill ge honom information som kan rädda en gemensam vän.

Det var Rossios ström av livfulla middagsflanörer som fick Bill Collins på andra tankar, där han promenerade längs dess mosaikbeslagna trottoar med siktet inställt på Suiça. Fram till nu hade hans tankar nästan uteslutande varit sysselsatta med den inte odelat angenäma förmiddagen; trots att han på en dryg timme både hunnit med banken, gjort en snabbvisit hos amerikanska legationen — där han ombads fylla i flera blanketter och sedan återkomma — och till sist stannat till i en urmakarbutik, där han även hann med att ringa kommissarie Rocha, dessvärre utflugen. Övriga ärenden, som att tömma postboxen och inhandla dagsransonen tidningar, fick bero så länge. Tiden som återstod ägnade han åt en försenad frukost, kaffe och sandwich på stående fot vid en bardisk, alltmedan han kastade ned lösa minnesanteckningar i sin nyinköpta anteckningsbok.

Här översköljdes han emellertid av omedelbara intryck och händelser. Rossio bjöd en lika livlig som vital syn med den brusande strömmen av fordon och människor kring de båda fontänerna. Här lustvandrade man ensam eller i smågrupper, stundom i skugga från de täta trädkronorna, förbi kafébordsittarna vilka med beslutsam snabbhet fyllde trottoarens breda stenläggning, stannade till framför tidningsstånden och blomsterförsäljarna, beundrade Teatro Nacionals ursprungligen vita fasad och kollonrad, såg Karmelitkyrkans spetsbågiga valvribbor avteckna sig mot himlen i sydväst, förfärade eller förtjusade sig över järnvägsstationens utsmyckade valvbågar och fönster jämte tinnar och torn i kröken upp mot Avenida da Liberdade. Allt för att samla på intryck inför det stundande målet.

Det var med andra ord ett ställe där man träffade folk, sammanfattade Bill Collins och begynte lösgöra sig ur strömmen av mörka, välborstade huvuden. Han strövade obeslutsam utefter raden av runda små bord, där alla tycktes upptagna för den obligatoriska lunchaperitifen, innan han som av en ren tillfällighet fick syn på henne i mängden av ansikten och stannade förvånad. “Men se goddag”, hälsade han, på en gång både överraskad och glad. “Vi har bestämt setts förut.”
 Först verkade hon förbryllad, därefter angenämt berörd och till sist förtjust. “Javisst. Det var väl — låt se nu — de måste ha varit på en av de där gräsliga tillställningarna i våras.” Marys ögon var grönare än någonsin. Hyn friskare. Leendet naturligare. Ändå kunde han se klarare på henne än någonsin tidigare. “Vill ni inte vara snäll och slå er ner.”


Mötet med Maria

Bill Collins bor i ett litet vindsrum med pentry i en av Lissabons äldsta stadsdelar, Alfama. Där skriver han sina artiklar, samtidigt som han lyssnar på radiosändningarna från det krigshärjade Europa. I huset bor också Maria…

Han trivdes även med husets övriga gäster: portvaktsfrun, som förmodligen inte begrep ett ord av hans portugisiska men som nickade lika vänligt varje gång han försökte konversera henne, och vars familj var hela tredje generationen att leva och bo i huset. Och så flickan, förståss, i lägenheten under honom. Maria som var ett kapitel för sig, men som fick hans tillvaro att framstå en aning mer uthärdlig.

Knappt tjugotvå år och så söt att Collins i häpenheten hade kommit av sig, hade hon stått där en dag och bjudit honom ned till sig. “Eftersom de nu var grannar”, som hon sade på sitt självklara sätt. Hennes lägenhet var rymligare än hans, minst sagt, med höga fönster till en balkong i järnsmide (hans franska fönster och balkong) och ett riktigt sovrum. Hon hade berättat om sig själv, men han fann hennes person så distraherande och portugisiskan så svår att följa att han tappade tråden flera gånger och fick fråga om. Han kunde inte säga om det var det mörka, långa håret eller de bruna, varma ögonen i det väna ansiktet — ett ansikte som återspeglade varje sinnesrörelse hon inte kunde förmedla med sina ord eller livliga händer — eller den intensiva personligheten som för några minuter fick honom att inte längre tänka på sina egna nederlag. Lika litet som förenade den här flickans personlighet med Susans svala återhållsamhet, lika fjärran var han inför tanken på en relation med en flicka som Maria. Ändå bringade hon honom ur fattningen till den grad att han blev märkvärdigt osäker på sina egna känslor. Han kunde inte säga om det var hennes utseende eller personlighet som distraherade honom mest, men ibland fick han verkligen behärska sig för att inte låta känslorna bära iväg. Det hade utvecklat sig till vänskap, en vänskap som bjöd på många oväntade turer men aldrig överskred gränsen till vad han uppfattade som komplicerat eller passande. Han visste också bättre än att inleda en romans. Men hon slutade aldrig att pröva honom — eller det var så han uppfattade det. Och hon var omåttligt nyfiken på världen utanför. De hade också gjort ett arrangemang: mot en liten avgift lärde hon honom portugisiska, och i processen lärde hon sig engelska. Eftersom hon var intelligent och språkbegåvad lärde hon sig snabbare än vad han gjorde.

Lunch med Philip Greene

Efter att ha pratat i telefon med Philip Greene från den brittiska ambassaden, styr Collins stegen mot Bairro Alto och en gemensam lunch…

Präglas Alfama av historiens outplånliga vingslag, andas Bairro Alto frid och vördnad där det ligger högt uppe på en av kullarna, överblickande takåsarna mot öster och Tejos vidsträckta mynning i söder.

Här, gränsande till de lägre delarna invid Rossio och Baixa, löper två av Lissabons traditionsrikaste gator vad gäller exklusiva affärer, tesalonger och kaféer — för en gästande europé en stund av oförglömlig lycka att låta sig föras av människoströmmen och fägnas åt utbudet av läder, skor, konditorivaror och överfulla fruktkärror — där morgon som kväll varuvagnarna trängs för att tillgodose kommersen, alltid orsakande lika mycket förvirring och nöje i det stadiga vimlet.

Här, sida vid sida, insmugna bland de arkaiska gränderna ligger otaliga Casa de fado’s, nu slumrande men efter mörkrets inbrott sprudlande av liv. Här ligger Chiado, stadsdelen som med sitt torg utgör samlingspunkt för societeten, de som såg och de som vill bli sedda; här ligger Praça Luis de Camões, en soldränkt oas i storstadslivet, vars staty stolt blickar över det mosaikbelagda torget, till synes just avslutande de sista stroferna ur Lusiaderna, spillda till ingen nytta över de kulturellt obildbara duvorna; och strax intill — bland korrekta husfasader, några lätt flagnade, andra släta och nyputsade, alla försökande med sin reslighet utestänga solen (ty många saknar helt fönsterluckor eller halvslutna jalusier) — ligger Sanchos.

Gemytlig, men utan krav på vare sig elegans eller stadig kundkrets, invid en trottoar som var alltför smal för att hysa någon uteservering — bord som framåt kvällen ändå skulle bli oattraktiva till följd av den kyliga kvällsbrisen — låg restaurangen som Bill Collins hade upptäckt under ett av sina lynniga strövtåg. Inredningen i den diminutiva lokalen gav ett soignerat intryck: bord med prydligt stärkta linnedukar, inte fler till antalet än att de rymdes utan att inkräkta på gästfriheten (endast benutrymmet var kritiskt i somliga fall); handmålat kakel prydande väggarna till hälften och därefter vitmenade till taklisten. Hade det inte varit för det stora antalet tombuteljer uppradade på högt placerade hyllor längs väggarna, hade restaurangen riskerat att te sig en smula anonym. Som det nu var undvek den det gott och väl och gav fortfarande ett betydligt blygsammare intryck än stamfränderna längs Rua Alves Correia. Alltsammans mycket tryggt, på gränsen till förtroendeingivande, och avgjort inte ett stamställe för en brittisk diplomat. Dessutom var lunchtimmen en smula tidig för att Collins på allvar skulle vara hungrig.

Han gjorde entré några minuter över, med förmiddagens soliga humör ånyo förbytt i eftertänksamhet och sinnet fyllt av onda föraningar. En passande fortsättning på gårdagskvällens olustiga händelser månne? Han ville inte tro det, och ändå var han ovillig att från början betrakta engelsmannen som osvuren allierad. Något sade honom att han borde vara på sin vakt. Hellre spela naiv och korkad än försöka visa sig på styva linan. Och det blev hans motto, i samma ögonblick han klev genom dörren och fick syn på Philip Greene.


Hotel Vitória

Efter mötet med Mary på Rossio, återvänder Bill Collins till Hotel Vitória, där han läser vad Mary har givit honom i förtroende…

Collins såg på klockan och konstaterade att han hade tjugo minuter tillgodo innan det var dags att träffa Bruce. Han bestämde sig för att läsa igenom det han fått av Mary. Tidningen innehöll en enda sida, handskriven med Marys lätta och luftiga stil. Det som stod berättat om Kluge och Müller var inte mycket att läsa, där hade han själv betydligt mer att tillägga. Men uppgifterna om Heydrich och den organisation denne företrädde var betydligt intressantare. Det framgick att Heydrich var högste chef för något som kallades RSHA, Reichssicherheitshauptamt, bildat den 27 september 1939. RSHA var indelat i sju självständiga tjänster, Amt I till Amt VII, och var en slags paraplyorganisation för Gestapo, kriminalpolisen KRIPO och SD. Det var en fruktansvärd konstruktion, vars makt i praktiken var oinskränkt. Heydrich, född 1904, hade i unga år avskedats ur flottan (varför framgick inte), därefter gått med i NSDAP och SS (tidigt 30-tal), och var nu SS–Obergruppenführer, vilket var det samma som generallöjtnant. Han hade haft ett finger med överallt: arresteringen och undanröjningen av höga SA — ledare, destabiliseringen av Tjeckoslovakien 1939, misskrediteringen av höga tyska arméofficerare… Vidare undvek han all publicitet och föredrog att hålla sig utanför offentlighetens ljus. Av sina egna kallades han för ”det blonda odjuret”…

Collins lade ifrån sig pappret. Han kände sig en smula blek. Han hade inte haft en aning om hur maskineriet såg ut bakom män som Kluge, Rieber och Müller. Nu började han smått inse vilka krafter som var i rörelse. Och det tilltalade honom inte. Ändå föresvävade det honom inte att ge upp. Men han skulle vara tvungen att bli mycket försiktigare, den saken var klar. Han såg åter på klockan. For han nu hade han gott om tid på sig. Därför började han räkna upp jämna pengar på notan. Det beredde honom ett visst nöje att se cockerspanielögonens besvikna min när han reste sig och gick.


Att skriva

Att skriva en roman är ett hantverk, oftast ensamt, fyllt av omskrivningar, ändringar och strykningar. Många författare vittnar om att skrivandet handlar om att väga ord på guldvåg. Det här avsnittet handlar om några av dom saker man behöver tänka på om man väljer att skriva en roman.

Skriva dialog

Dialogen i en roman skiljer sig från det övriga berättandet. Om man testar att skriva ned dialog från en verklig konversation kommer man att finna att det som sägs av människor är ofullständigt, svårt att följa och fragmentariskt. En dialog från verkligheten skulle aldrig fungera i en roman, läsaren skulle tröttna efter bara några sidor.

Dialogen i en roman har ett antal olika syften. Främst syftar den till att föra handlingen framåt. Den gör det genom att ge läsaren insikt i hur personerna tänker i boken. Då personer i en roman är som människor i allmänhet, kan en del av det som sägs vara sidospår eller direkt missledande. Men i huvudsak handlar dialogen mellan två personer om att överföra en eller flera uttänkta idéer till läsaren som driver handlingen framåt.

Dialogen skiljer sig i karaktär från det övriga berättandet. Repliker är mycket kortare och enklare till sin natur. Människor i allmänhet använder inte komplicerade ord och uttryck, förutom undantagsvis. Författaren försöker skapa en rytm mellan de som talar, för att stimulera läsarens intresse. I bästa fall blir det en lek med ord mellan personerna i boken. Karaktärerna kan missuppfatta det som sägs, eller medvetet ta dialogen i oväntade riktningar. Det hela blir som en teaterföreställning. Olika karaktärer talar på olika sätt, och dom har sina favorituttryck. I bästa fall lyckas författaren förmedla dessa karaktärsdrag och därmed ge ökad trovärdighet till berättandet. En dåligt skriven dialog innehåller långa meningar, där läsaren knappt kan skilja mellan vem som säger vad. En svårighet för författaren är att kunna förmedla sådan information som karaktären bara känner till. Ingen av karaktärerna i boken har fullständig information om vad som har hänt eller varför det har hänt. Allt det här måste återspeglas i hur karaktärerna talar och vad man säger. En karaktär kan också säga saker som denne vet inte är korrekta eller fullständiga. Varje karaktär har sina egna motiv i en dialog och författaren måste förstå dessa i detalj.

Karaktärerna i en bok

Det är karaktärerna i en bok som ger liv åt berättandet. En roman utan karaktärer är en fackbok. Idén till en roman kan födas av en eller flera karaktärer. Skickliga författare väljer karaktärer från riktiga människor dom har mött i livet. Huvudpersoner och nyckelkaraktärer baseras nästan alltid på personer som har berört författaren på ett eller annat sätt, antingen på ett positivt eller negativt sätt. Emellertid är karaktärer sällan renodlade kopior av livs levande personer, utan återspeglar en blandning av attraktiva och mindre attraktiva drag som författaren har råkat på i sin vänskapskrets. Bifigurer i handlingen kan vara mer eller mindre helt uppdiktade personer eller personer som författaren bara har mött helt flyktigt.

Karaktärer i en bok har motiv som driver dom. Det här levandegörs genom handlingar och dialog. Deras ord ger läsaren en inblick i vad dom tänker. Boken har oftast bara ett fåtal av dessa nyckelkaraktärer. Resterande karaktärer är bara ytligt skildrade och behövs för att ge läsaren information som driver handlingen framåt och vidmakthåller intresset.

Inte sällan vittnar författare om att karaktärerna i en roman plötsligt får liv och börjar ta egna beslut. Naturligtvis handlar det om logik: en karaktär handlar på ett visst sätt i en viss situation, allt annat vore ologiskt (även om människor agerar ologiskt). Några författare har öppet berättat om hur deras huvudpersoner plötsligt kliver in i deras liv i form av riktiga människor. Plötsligt står dom inför sin uppdiktade karaktär!

Sätta upp en scen

De flesta välskrivna romaner består av ett antal avgränsade scener eller platser där handlingar och dialog utspelar sig. Det kan vara på ett kafé vid ett torg, där två personer har bestämt möte. Om författaren lyckas i sitt uppsåt kommer läsaren att förflyttas till dessa platser, om så bara för en stund. Men det kommer att vara magiskt.

Författaren behöver fundera igenom scenerna i detalj. Varför befinner sig personerna där? Vilken tid på dagen är det? Hur är vädret? Allt det här är frågor som väl besvarade kommer att förmedla trovärdighet åt berättandet. Syftet med varje scen är att förmedla information till läsaren, som håller intresset vid liv och som driver handlingen framåt. En svårighet författaren har är att förmedla tillräckligt med information till läsaren: inte för mycket och inte för lite. Om för lite information förmedlas, kommer läsaren att förlora intresset. Om för mycket information förmedlas kommer läsaren att fråga sig: hur kan dom här personerna veta allt det här? Berättelsen tappar i trovärdighet.

Författaren vill att alla scener skall vara lika bra. I praktiken kommer vissa scener att vara mer banala än andra. Om dialogen är bra i en scen, kan scenen utspela sig i ett kalt rum med två stolar. Om mötet mellan två personer är viktigare än dialogen, hjälper det om platsen förmedlar historiskt intressant information eller är teatraliskt attraktiv. I bästa fall vill läsaren besöka den skildrade platsen i verkligheten. En skicklig författare arrangerar olika scener för att förstärka sitt berättande, genom att växla mellan det färgstarka och det mer banala, eller genom att ständigt öka intrycken som varje scen förmedlar. Det klassiska är att öppna romanen med en eller två scener som griper tag om läsaren, därefter ha en lång transportsträcka som bygger historien, och avsluta med ett crescendo. En innovativ författare leker med läsaren och undviker det schablonmässiga.