Endast Sigge Eklund kan rädda oss

Foto: King Magazine

Det kontinentala flygpendlandet har blivit norm. Numer flyger några av våra största poddare så frekvent mellan världsdelarna att det framstår som att hoppa på tåget mellan Rotebro och Stockholms Central.

Men det är inte bara flygpendlandet som blivit normaliserat. Det slentrianmässiga resandet har också ökat. Berättelser om att åka till Rivieran över helgen och veckan efter dra till Nevvan för att möta upp en Insta-kompis. Och strax därefter åka på en jobbtripp till London, bröllop i Italien och sedan en spontanare till Burning man — är inte helt ovanligt att ta del av i lurarna.

I podd efter podd avhandlas först något i stil med hur bra det är att Arla slutat färga sina mjölkförpackningar vita (”utsläppen reducerade med en fjärdedel!”) för att i nästan andetag oreflekterat prata om att de flyger interkontinentalt med samma frekvens som ett genomsnittligt tonårspar ligger med varandra. Reser du inte, finns du inte. Utan resande, inget innehåll.

“Du är missunnsam”
Jag unnar givetvis alla att resa. Jag unnar alla att bo i Nevvan eller LA. Jag unnar alla ett rikt liv. Men när tankesmedjan Club of Rom som är en samling av 100 forskare går ut och flaggar att jorden kan vara obeboelig inom några decennium undrar jag hur poddisarna resonerar.

Kan någon som intervjuar Filip Hammar fråga hur många milligram Sobril som krävs för att hantera ångesten över den klimatpåverkan som hans extrema flygresande innebär? Eller har Filip Hammar och Sigge Eklund redan konstaterat att det är kört och att de koldioxidfestar hela vägen in i apokalypsen för lyssnarnas skull?

Det är uppenbart att strävan efter att förverkliga individuella drömmar trumfar kommande generationers Armageddon. Att den individuella friheten överskuggar all form av ansvar för hur klimatet kommer drabba våra barn och barnbarn.

Jag avundas hur vissa människor verkar ha förmågan att bromsa tanken. Som inte lider av kognitiv dissonans. Majoriteten av alla svenskar är ju faktiskt medvetna om den prekära situation vi befinner oss i. Ändå verkar de flesta kunna KBT:a sig genom livet och glatt frossa i kolförbrännande aktiviteter. För hur annars kan det komma sig att Miljöpartiet verkar bli Sveriges minsta riksdagsparti enligt DN:s och Ipsos valundersökning? Det blir jävligt svårt att förbättra sjukvården, jaga invandrare och anställa fler poliser om vi inte kan andas luften omkring oss. Klimatet är en förutsättning för all annan politik. Det verkar inte ha framgått. Eller har 95 procent av väljarna dragit slutsatsen att en aktiv klimatpolitik är en narcissistisk handling? Att det i grund och botten handlar om artens överlevnad och att jorden ekosystem faktiskt inte har något behov av människan? Allow me to doubt that.

Personligen kan jag knappt handla mat längre utan att drabbas av skuld. Vem ger mig rätten att i lättja skörda frukterna av en energianvändning som bidrar till ödeläggning av stora delar av planeten? Varför är min rätt till självförverkligande viktigare än mina barns och eventuella barnbarns? När mitt liv summeras kommer det ändå, precis som för övriga 99,9 procent, betraktas som meningslöst ur ett makroperspektiv. Möjligtvis inte direkt i anslutning till dödsögonblicket (jag odlar ju en förhoppning om att barnen kommer sörja) men på lite längre sikt kommer mitt liv vara en parantes som inom några generationer reduceras till ett namn i släktträd. Om ens det.

Vad sorglig han är, tänker du. Ja, men med största sannolikhet gäller det även dig. Du uppfann inte penicillinet, du sörjde inte aktivt för fattiga och sjuka, du skrev inga texter som folk läser efter din död. Du kommer heller inte lämna efter dig särskilt mycket pengar för alla du hade spenderade du på att bekräfta och etablera din identitet. Helt i onödan. För du är rent historiskt betraktad som meningslös. Med det lilla tillägget att du förpestade jorden med gigantiska utsläpp av koldioxid. Däri ligger majoriteten av vårt arv. Att vi drog upp allt kol som planeten kämpat för att begrava under miljarder år.

Frågan jag då ställer mig, upplever sig människor som exempelvis Sigge Eklund och Filip Hammar som så pass viktiga (med en halv miljon lyssnare är det en förståelig diagnos) att de inte behöver reflektera över sitt avtryck? Att de genom sitt bidrag till mänskligheten innehar rätten att förpesta aningen mer än oss övriga. Och att Elon Musk kommer fixa resten. För det är ju ett vanligt resonemang — att tekniken fixar klimatet. Inga individuella uppoffringar krävs, marknaden sköter problematiken.

Well, I want whatever pills you’re on.

Påverkarnas omedvetna ansvar för miljön
Problemet är att poddisarna dikterar trender som påverkar pöbelns beteende. De som står på toppen av samhällspyramiden regisserar (omedvetet) våra drömmar och normaliserar det som tidigare ansågs vara en utopi. Typ pendla till USA. Undermedvetet påverkas vi: ”jag vill också resa fem gånger om året, jag vill också grilla med Francis Mallmann i Patagonien, jag vill också åka på Yogaresa till Bali”. Plötsligt sitter vi olyckliga i soffan, scrollandes igenom instagram medan en “4 plus-serie” obemärkt rullar vidare på TV:n. Enbart en fjärran resa kan rädda oss.

Ett exempel. Tydligen har det blivit en trend bland unga par i Kina att åka till Santorini och fria. Sedan publicerar paret en bild (på WeiBo, Kinas Insta) där de skrivit med spritpenna på handen, typ: ”I said yes”. Trenden härleds från en romantisk komedi som utspelade sig på Santorini som nu bidragit till att hundratusentals kineser årligen åker till den grekiska ön. Lokalbefolkningen flyr och reningsverken bågnar av kiss och bajs. Infrastrukturen har nått sin gräns men det individuella behovet att levla i sociala medier-hierakin rättfärdigar koldioxid- och bajsutsläpp utöver det rimliga. Populärkulturens inverkan på vårt resande kan härledas även till Nya Zeeland som nu infört en turistskatt för att kunna hantera de miljontals turister som går i Sagan om ringens fotspår. Turismen kommer spränga den här planeten om vi inte hittar sätt att hantera det.

Min poäng är; Sigge Eklund (Co2-utsläpp i nivå med ett afrikanskt land), Filip Hammar (”STHLM-LA” är inte ett nytt produktionsbolag) med flera, tillsammans med övrig populärkultur har mindfuckat pöbeln så mycket att det kommer vara helt omöjligt att reducera koldioxidutsläppet till noll år 2050. Hur länge ska vi sätta förhoppningarna till eldrivna flygplan? Det är så jävla naivt att tro att vi ska kunna fortsätta leva precis som nu och att tekniken kommer lösa allting. Att det räcker med att vi återvinner matrester och sen löser någon startup-männsika resten åt oss. Jag önskar givetvis att det vore så eller finns det alternativ fakta att tillgå?

Populärkulturen, vår enda räddning?
”Those who tell the stories rule society”, menade Platon vilket skänker oss slutsatsen att populärkulturen och den kulturella hegemonin kan rädda världen. Historieberättarna, artisterna, filmerna etcetera har en enorm påverkan och förmåga att styra våra liv. Om de kan inse och ta ansvar för sin ställning i pyramiden finns det stora möjligheter att förändra människors attityder och beteenden.

Idag flyger vi dubbelt så mycket som för tio år sedan. DUBBELT så mycket. Tänk om Sigge Eklund skulle konstatera att hans hänsynslösa leverne nu får ett slut. Att han från och med nu kommer begränsa sig till att åka tåg till nya platser. Tänk om Filip Hammar skulle nöja sig med att vara med på länk i Breaking News? Att det nu är slut på flygpendlandet, att han känner skam över den skada han åsamkar den grupp människor han vurmar för mest — de utstötta och fattiga. År 2050 beräknar att 50 till 700 miljoner människor att vara på flykt på grund av klimatet. Det kan Filip Hammar och Sigge Eklund och deras motsvarigheter i andra länder, bidra till att ändra på.

Om du orkade läsa såhär långt. Tack.

PS. Jag är skyldig till en enorm klimatpåverkan genom resor och övrig konsumtion. Jag lurar mig själv dagligen när jag använder något par av alla jeans som har lagade hål i grenen: “titta här, jag kunde köpt nya men jag är så miljömedveten att jag tog bilen till en skräddare” eller när jag ibland slås av tanken att köpa en elbil eller funderar på att köpa en ny cykel för den gamla ser sliten ut: “då kommer jag cykla mer för det blir roligare, samt om jag cyklar mer så sliter det mindre på miljön”.

Magkänslan, den sämsta av känslor. Tyvärr råkar den styra oss till det yttersta.