Nöt

Insikter? Några? Inga alls?

Ja, eller kanske inte så mycket insikter som att återupptäcka en lusta för skrift. Eller för ordet. Hur man än skriver och om vad så är det svårt att inte lämna efter sig ett fotavtryck. Att skriva är att reflektera sin personlighet på print. Inte alltid övertydligt, men det finns där, om man letar.

Vad som har hänt, under kursens gång, är att man har tvingats omformulera sig. Inte bara en gång, utan tjugo gånger. Att vakna ur en dröm och komma på hur meningen ska se ut. En stilistisk tankeprocess. Att inte bara häva ur sig en rak mening. Det har varit nyckfullt och kul. Iphonens anteckningsfunktion har förtjänat sin existens.

Jag, personligen, tror att jag har två stilar. En är deskriptiv, där jag vill, eller vill försöka vara, på gränsen till poetisk. Att inte bara skriva: vägen vara lång. Utan ingående beskriva hur fucking jävla lång vägen var. Och var det ens en väg? Ja, ni förstår.

Den andra är narrativ. Viljan, eller oviljan, att besvara frågan: vad hände sen? Det finns mycket utrymme för lek och slingrande tankegångar och det är spännande att se om man kan hålla kvar en logik i hela berättelsen när man väljer att göra den oförutsägbar och tvistad.

Andra saker jag vill, för mig själv, utveckla, är opinionsdriven text. Där har jag hittills varit feg. Många gånger för att jag inte riktigt reflekterat kring vad jag tänker om saker. Om jag gör det alls. Ibland känner jag mig åsikts-asexuell. Vilket kan vara tråkigt. Det får vi undersöka.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.