Johan Åslund
Mar 1, 2015 · 8 min read

Mitt namn är Serwyr Feranna och jag är född i Ardunien år 1266e.E. I nästan hela snart mitt 40-åriga liv har jag eftersträvat kunskapen om vad som driver fiendens barn, vad som motiverar dem att utan ånger utföra de fasansfulla dåd som de utsätter oss människor för. Sökandet efter det svaret har genom åren gett upphov till allt fler frågor och en av dem skall komma att driva mig allt djupare in i mörkret. Jag vill se ett monster födas.

Det är allmänt känt att djur, så vitt den akademiska världen kan avgöra endast landlevande sådana, som drabbas av den sjukdom som oftast tillskrivs med namnet Baëls loppskrud förvandlas till en dwend. Dwenderna, detta Avgrundens yngel vars existens har stått i konstant motsats till alla människor sedan tidernas begynnelse, fascinerar mig något enormt. Händelseförloppet är hastigt, transformationen, förvridningen skulle somliga säga, tar cirka två dygn och är som jag har fått förklarat för mig via litteraturen mycket våldsam. Tidsramen är så vitt man vet förhållandevis oföränderlig och således definitiv, problemet är att få personer frivilligt låter transformationen slutföras av rädsla både för sin egen säkerhet som för det faktum att det är belagt med dödsstraff i de flesta länder att på något sätt härbärgera fienden. Bara ett fåtal individer besitter den särskilda egenskap, det mod eller den drivkraft som krävs för att uppleva något sådant. Jag upplever att för att nå sann insikt i mina vetenskapliga studier så krävs det jag sållar mig till de oförskräcktas skara. Jag ska bli en av dem.

Adjunkt Serwyn Feranna

Andra dagen av den första månaden Ionwar, det nya året 1305e.E.

-

Det har tagit mig och min ljushåriga unga assistent Brina flera månader att ansamla allt det vi behöver för att kunna genomföra mitt projekt — min plan. Universitetet i Eldonwynn har sedan en tid tillbaka officiellt slutat stödja mig i mina studier men överintendenten för Dwendisk Historia har med sina kontakter lyckats förse mig med ekonomiska resurser nog för att kunna utföra mina experiment och resor. En mycket klok kvinna. Denna text är delvis också tillägnad henne som bevis på mitt lojala arbete och som tack för hennes förtroende.

Med alla aspekter av mitt projekt i åtanke blev riket Durmark en lämplig plats att arbeta i. Dess interna konflikt är förvisso ett säkerhetsproblem för oss personligen men samtidigt ger den oss en viss anonymitet. Alla i Durmark är för upptagna med att antingen jaga rebeller eller lojalister för att bry sig om en akademiker från Ardunien och hans assistent. Således tog vi oss först med tåg från Eldonwynn till Lahir och därifrån med vidare med båt till Vogur, vår första anhalt i Durmark där vi också skulle träffa en kontakt inom den muriendomska kyrkan. Under vår resa kunde vi vid några tillfällen bevittna örlogsluftskepp som framdrivna av enorma propellrar majestätiskt färdades över himlen mot fronten, tyngda av svartkrutsbomber.

Fartyget som tog oss till Vogur över Maevebuktens bräckta vatten var ett tremastat handelsfartyg, fullt med lycksökare och legoknektar. Inte sällan av roersk härkomst men jag såg många ljusa arduniska anleten i krigarskaran. Konflikten i Durmark lockar alla dessa soldater till sig och hur många unga kvinnor och män, som i sin ungdom tror sig odödliga, går en grym död till mötes i en konflikt som inte ens berör dem. Vilket slöseri.

När vi ankom till staden under regntunga moln möttes vi så av krigets offer. Alla dessa utsatta människor som fyllde de stinkande hamnkvarteren i hopp om att någon fartygskapten skulle förbarma sig över dem och ta dem med söderut, till Ardunien eller var som helst bara det var bort från Durmark. Sjuka, skadade, inte sällan utan andra egendomar än de smutsiga trasor till kläder som de bar på sina kroppar tiggde de om barmhärtighet från alla förbipasserande för en livdaler eller två. Rebellerna styrde staden och deras soldater gjorde sitt bästa för att hålla ordning, ett till synes tröstlöst arbete. Jag kunde se soldaternas frustration under de cylinderformade hjälmarnas kanter, en frustration som jag vid mer än ett tillfälle under vårt korta besök såg svämma över. Durländarna är inte kända för sitt tålamod, något som jag flera gånger blev varse under vår vistelse, och flera arma själar i Vogur fick möta soldaternas träpåkar eller hillebardernas trubbiga ände.

-

Jag och Brina navigerade stadens lortiga och människotrånga gator utefter de instruktioner som den durländske prästen Hlodvir Finnvidson hade skickat till oss några veckor tidigare. Kontakten med den muriendomska prästen hade upprättats med hjälp av överintendenten på universitetet och fader Hlodvir skall enligt överenskommelsen vara oss behjälplig utan att ställa för många frågor, mot betalning naturligtvis.

Väl framme vid adressen som givits oss förstår vi att prästen nog är mån om att hålla hela affären diskret. Det oansenliga och ganska nedgångna sten- och trähuset ligger i de av tjära osande hantverkskvarteren och närmsta kyrka har vi passerat för flera gator sedan. Jag reflekterar kort att husens utformning i staden är påtagligt inspirerad av ardunisk arkitektur, men framförallt de branta taken är typiskt durländska. Brina gör mig hastigt medveten om var vi befinner oss med en orolig viskning, hennes blå blick nervös under den kortklippta luggen. Människorna här tittar allt mer misstänksamt och girigt på oss, våra kläder avslöjar att vi är utbölingar som dessutom verkar ha pengar. Innan saker och ting hinner bli otrevligt så öppnas tack och lov dörren till huset som på beställning av en man i medfaren, svart prästklädnad.

Mannen tittar på oss med ögon kantade av mörka ringar. “Jag såg er komma från övervåningen, in med er.” säger han mornländska med tydlig jarnskaldisk dialekt. Hans röst är rapsig och jag tänker på durländarnas förtjusning för dryckenskap. Säkerligen har långa predikningar kombinerat med aftnar där bikternas synder måste sköljas bort satt sina spår.

Vi passerar honom skyndsamt medan han nickar och hälsar på jarnskald med en välsignelse till någon bakom oss på gatan.

När han stänger dörren bakom oss i den skumt upplysta lilla hallen fortsätter han bekymrat. “Murias vare er nådiga, så där kan ni inte gå klädda om ni vill röra er anonymt. Följ med mig.” Lukten av brinnande ved är påtaglig.

Han flackar med blicken mellan oss båda innan han vänder sig om och fortsätter in i huset, hans klara ögon och kortklippta, ljusa hår och skägg en klar kontrast till hans mörka ringar under ögonen. Vi följer hans bredaxlade siluett in i ett större allrum, behagligt upplyst av en brinnande eldstad i ena hörnet.

Rummet är sparsamt möblerat och det verkar som om stolar och bord har skjutits undan mot väggarna inför vårt besök. På en ensam pall framför eldstaden och en dörr vid sidan av mot vad som verkar vara köket sitter en muskulös man i slitna kläder med en huva uppdragen över huvudet. Han blänger skeptiskt på oss under huvans kant och sina egna mörka ögonbryn innan han sakta återbördar blicken till eldstaden och tar en klunk ur en välgraverad tennmugg. Jag kan känna spritstanken och att han har druckit på flera meters avstånd.

“Du måste vara Serwyr” säger prästen med sin sträva stämma och ställer sig intill till tre tunga lådor som staplats mitt i rummet. “och det här är din assistent antar jag.” Det är inte en fråga så mycket som ett konstaterande.

“Här har ni det ni söker.” Han nickar mot lådorna vid hans fötter och fortsätter. “Järnstänger nog för att kunna montera ihop en bur enligt de mått ni angav, alla välsignade i Murias namn. Det är en stor bur.” Han säger den sista meningen med eftertanke.

“Mycket bra.” svarar jag på god jarnskald. “Har du välsignat dem allihop? Det är av yttersta vikt att det gjorts rätt.”

“Absolut.”

“Utmärkt, jag har betalningen här.” Jag tar några steg framåt och frambringar en börs från min rock med livdaler i guld, väl medveten om att bankcheckar i Durmark är så gott som oanvändbara under den rådande situationen i landet.

“Summan vi kom överens om.” säger jag och räcker över börsen till prästen som tar emot den för att omedelbart öppna den och kontrollerar dess innehåll. Han tar upp ett mynt och biter i det samtidigt som han tittar på oss med smala ögon.

Han nickar utan att röra en min samtidigt som han lägger ned myntet igen. Han smackar med läpparna en gång som för att få bort den metalliska smaken.

“Bra.” säger han och tittar sedan mot ett par grå kappor som ligger slängda på en bänk vid dörren mot det förmodade köket. “Ta dem också så kan ni röra er lite mer obemärkt.”

Mannen vid eldstaden ser upp med en surmulen blick och öppnar munnen som han vill säga något men prästen förekommer honom.

“Du får en ny.”

Mannen gör en nöjd nickning, snörvlar sig och vänder åter uppmärksamheten mot elden och sin tennmugg.

Brina hämtar de grå kapporna som vi tacksamt byter ut våra arduniska rockar mot. De luktar påtagligt av sprit, fukt och människa. Förmodligen har de inte tvättats på flera månader, kanske år.

Fader Hlodvir har stått vid sitt ord och ordnat med tält, dagsransoner och transport. En fyrhjulig kärra dragen av en sådan där storvuxen jarnländsk häst som jag aldrig kommer ihåg namnet på väntar på bakgatan. Innan vi tillsammans bär ut de tunga trälådorna så inspekterar jag järnstängerna som ligger däri. Allt verkar vara i ordning, antalet stämmer och konstruktionen ser ut att gå att montera ihop i enlighet med de önskemål vi delgivet. Hlodvirs tystlåtne kompanjon, eller hantlangare, det blir aldrig helt klart för oss, hjälper oss att lasta samtidigt som han håller ett vakande öga på omgivningen.

På frågan om vart vi ska bege oss härnäst svarar jag “Vet inte.”

Prästen skakar på huvudet.

“Men en sak undrar jag om du kan svara på.” frågar jag. “Stämmer det vi har hört att stridigheterna är lokaliserade till landets västra delar?”

“Mer eller mindre. Ingen vettig befälhavare på endera sidan skickar sina soldater in i eller i närheten av Dunkelveden.”

“Som jag trodde, och tur är väl det, annars vore vi i helt fel del av landet.” sa jag med lättnad i rösten.

De mörka skogarna i öst undviks av förnuftigt folk vilket gjorde det till ett utmärkt område för oss att arbeta i. Där skulle vi utan tvivel förr eller senare kunna lokalisera ett djur ansatt av Baëls loppskrud.

Hlodvir gick fram till mig när vi klättrat upp på kuskbocken och tittade upp med en bekymrad blick. Brina lade packningen till rätta medan prästen tittade mig i ögonen med sina ljusa ögon, hans mörka uppsyn till trots.

“Jag behöver knappats säga till er att se upp för dwender och rövare”, sa han “men beger ni er i närheten av Dunkelveden så bör ni vara vaksamma på mer än så. Har ni tron?”

“Jag är Murias trogen, fader” svarade jag och hoppas att min tveksamhet inte sken igenom.

Hlodvir stod tyst och tankfull ett par sekunder samtidigt som Brina satte sig till rätta intill mig och vände sin uppmärksamhet mot oss. Folk passerade förbi oss på gatan utan större intresse och den som visade för mycket intresse fick prästens hantlangare på andra tankar med en synnerligen hotfull uppsyn och med handen på sin rejäla knölpåk som han bar i bälte. Himlen var grå över våra huvuden och det började bli sen eftermiddag.

Ett uttryck av något som skulle kunna tolkas som skuld drog över Hlodvirs anlete och hans blick var bekymrad.

“Ta den här” sa prästen och lirkade loss sitt korsprydda halsband och gav det till mig. “Måtte den goda guden vaka över er.”

Thanks to Sebastian Sjöberg

    Johan Åslund

    Written by

    Skriver om mitt skrivande, rollspel och om mitt projekt Aerlingarnas Riken.

    Welcome to a place where words matter. On Medium, smart voices and original ideas take center stage - with no ads in sight. Watch
    Follow all the topics you care about, and we’ll deliver the best stories for you to your homepage and inbox. Explore
    Get unlimited access to the best stories on Medium — and support writers while you’re at it. Just $5/month. Upgrade