Med anledning av att politiker och beslutfattare vill hindra ungdomar negativa inställning till idrott och samtidigt ändra en osund attityd och jargong bland de som fortfarande idrottar med nya regelverk känner jag mig manad att snabbt och spontant skriva:

Det sägs att endast idioten återupprepar på samma sätt med förhoppning om förändring. Nu vill jag inte gå så långt som att påstå att alla politiker och andra beslutsfattare är idioter. Men nog har de svårt att göra om på riktigt i den förändringsprocess som eftersträvas i vår krisande ungdomsträning.

Att satsade miljoner okontrollerat kom att ramla ner i ett grundlöst elithål anses idag vara ett accepterat konstaterande. I detalj är få överens, men i breda drag ser vi att det inte blev så bra som vi tänkt oss från början.

Vi en stor mängd ungdomar som väljer bort idrottandet eller som slutar i tidig ålder. Bland de som finns kvar ser vi en oroväckande hård och exkluderande attityd som tenderar växa inom just elittänket där jaget går före laget.

Det sägs att idrotten speglar samhällsbilden, eller om det är tvärt om. Med ett nytt och revolutionerande tänk inom idrotten kan vi återskapa en nutida och sundare “jaget-i-laget” även i samhällsgrupper som skolklassen, vuxengrupper och i kompisgänget.

Undertecknad har jobbat som fystränare för ungdomar, vuxna, elit och för motionärer i 30 år. Tack vara den kunskap och erfarenhet jag samlat på mig under åren har en insikt vuxit sig allt starkare- vi går åt fel håll!

För att kunna göra fundamentala förändringar inom barn/ungdomsträning måste vi se till våra naturliga behov och inte stirra oss blinda på de behov som skapats av en kommersiellt styrd samhällsbild.

Här i ligger nämligen embryot till den förändringsprocess som krävs för att skapa en ny hållbar träningskultur som för med sig samhällsnyttiga värderingar.

Låt oss inledningsvis konstatera att vi är ett däggdjur med alla dess naturliga egenskaper. För att må bra behöver vi vara fria och lyckliga. Blir ett däggdjur instängt och styrt känner det sig kuvat och understimulerat.

I hundratusentals år har vi som barn sprungit fritt och genom leken lärt oss att misslyckas fram till en vuxenvärld full av svåra utmaningar. Vi gjorde det i mindre grupper där vi fann våra svagheter och styrkor. Vi förstod hur vi skulle tillföra gruppen, vi vart sedda och vi kände oss behövda.

Men samhällsbilden har på ett snabbt, och ofta brutalt sätt, förändras. Idag går högt uppsatta ledare på kurs för att lära sig hur de ska få anställda att känna sig delaktig, sedda och behövda för att öka självkänsla, kreativitet och välmående. Precis vad leken har fått oss att känna under människans utveckling.

Och det är exakt här som elitidrotten klampade fel ivrigt påhejad av en återkommande, och ansträngd, idrottsbudget som alla tvingades tävla om.

När idrotten började specialisera sig och sina ledare började den samtidigt lobotomera spontanitet och lek. Inte ont anande började glädjen bytas ut mot måsten och förväntningar. Endast de mest motiverade (läs: påhejade av föräldrar) ungdomarna fortsätter medan de mer sunda och lekfulla ungdomarna vänder sina blickar åt ett annat håll. (läs: web & digitala världen)

Att försöka skapa förändring med nya regler blir lika verkningslöst som sockerpiller för att bota cancer. Det går inte att styra ungdomars naturliga behov med regler och bestämmelser. Att skapa ett regelverk som tar bort lyckan att få vinna innan de fyllt 13år är att sopa allt ansvar under mattan.

Det luktar snabba och ogenomtänkta beslut som så ofta förknippas med politik och korta mandatperioder.

Det är inte fel på att vinna eller förlora, det är sättet vi har lärt våra barn att hantera situationerna på som leder oss fel. Inte blir idrotten roligare för att jag inte får vinna, eller slipper att förlora, om vi fortsätter att träna på samma sätt.

För det är på träningen misstagen görs och det är på träningen vi kan rätta till dem.

Se träningen som nutidens lägereld och jakt där vi har möjlighet att leka in rörelser och samtidigt sunda värderingar.

Då har vi riktat fokus åt ett annat håll. Istället för att medicinera med regler som drabbar våra barn ser vi nu på oss vuxna som kurerande ledare och som förebilder.

Kan vi som ledare och förebilder se till vad som stimulerar till inlärning, glädje och kreativa tankar har vi lättare att se spontanlekens betydelse. Och detta förtar inte de specifika och grennära behoven som finns inom idrotten.

I spontanleken är det viktigaste inte hur det ser ut, viktigare är att det känns kul, även på en jobbig och hög ansträngningsnivå. Alltså bör vi över tid jobba bort den dömande rörelserasism som frodas av tester och tekniker ända ner på 6–7 åringar.

Med lekens sundare värderingar som främsta redskap kan vi påverka träningsattityden som snabbt kommer avspegla sig i en sundare tävlingsenergi. Då har vi även skapat en kultur som bär med sig en mer öppen och tillåtande attityd till prestation och för varandra. Något som sannerligen behövs även utanför idrottens värld.

Och kan vi se nyttan av att variera träningen kan vi också se nya möjligheter som löser hallproblematiken, den demokratiska delaktigeheten och hur vi enklare kan intrigera olika kulturer, kön och åldrar.

Undertecknad har genom utvecklingsprojektet “Sunda athleter” skapat nya verktyg för ungdomsledare i form av utbildningar och fysträningspass där alla ungdomar kan vara med och där värdegrunden handlar om att hjälpa för att få hjälp på ett kreativt och demokratiskt sätt. Sunda athleter ger föreningar möjlighet att stärka banden inom de egna ungdomsleden och samtidigt knyta till sig nya ungdomskontakter som initialt inte är med i idrottsrörelsen. Projektet innehåller även lösningar för hur tränarrekryteringen kan lösas och hur brisen på halltider omvandlas till kreativa möjligheter.

Med starkt hopp om att kunna göra skillnad/ Jose Nunez

Till DN-artikeln som fick mig att börja skriva:) http://mobil.dn.se/sport/idrottsministern-helt-nodvandigt-gora-nagot-at-tidiga-elitsatsningar/