Tillit skapar lust, bristen på den skapar det motsatta!

Coach Jose
Jul 29 · 3 min read
Foto: Jose Martin Ramirez

Ett skrämmande exempel på hur vi tappat tilliten till våra förmågor och för varandra utspelades på Skanstulls Tunnelbana under 2018. Stationen är hårt trafikerad av människor som springer upp och ner från rulltrappor och vanliga trappor. Eftersom de flesta beter sig tidsenlig och normalt så springer alla fram som målstyrda robotar. Det har bidragit till otaliga konfrontationer där människor har krockat med varandra. Jag undviker liknande miljöer som mycket som möjligt. Tycker jag få se för mycket av människans mörkare sidor i liknande situationer, blir lätt dyster i den miljön. Men när jag väl tvingar mig ner i Skanstulls tunnelbana och försöker hitta en motsvarande situation från förr eller från djurriket blir det en bild av bufflar som stångar sig fram mot ett vattenhål. Problemet i tunnelbanan är att vi inte går åt samma och att vi är mentalt frånvarande. Vi är inte i situationen utan på väg till den. Krockar och påstötningar blir ett faktum. Ett naturligt beteende vore att dra ner på tempot, höja blicken, läsa av situationen och lösa problemet tillsammans med alla andra gående. Istället gör vi det som anses vara normalt idag, vi skyller på någon annan och önskar okända påstötare rakaste vägen ner i helvetet. Vi skriver arga insändare till beslutfattare och myndigheter. Vi anser oss vara den promille i pöbeln som är fri från ansvar. Det är alla andra som inte fattar hur man ska ta sig fram i kaosliknande situationer.

Vi är inte i situationen utan på väg till den

I detta fall blev resultatet att SL tapetserade trapporna med grön tex- “här går man upp” på ena sidan, och “här går man ner” på andra sidan. Resultatet lät inte vänta på sig- än mer kaos. När den sista lilla tilliten hade reducerats till noll var det som att ingen ville tänka själv samtidigt som ingen ville falla under “storebrors pekfinger”. En del “följde lagen/pilarna” medans andra villa leva med en fri vilja att gå där man själv valde… kaos. Jag tror det tog 3–4 veckor innan beslutsfattarna insåg sin felinvestering av avlägsnade golvtapeterna.

Händelsen gav mig insikter som gjorde att jag ville göra en högst personlig studie. Jag ställde under ett par veckor min cykel till förmån för tunnelbanan. Jag vill se hur jag själv kunde bidra till en positivare stämning. Mitt enda redskap var ett leende. Jag försökte helt enkelt fång mottrafikanternas blick med ett leende samtidigt som jag undvek en krock. Påfallande ofta möttes jag av ett spontant leende tillbaka. Må vara att vissa var stressade, men de försökte i alla falla le. Mitt leende hade berört en person jag träffat i ett par bråda sekunder. Vi gav utan några förväntningar och krav. Och det som överraskade mig lite var hur skönt det kändes. Jag fick en energi av att ge energi och när jag fick tillbaka en reaktion dubblades den.

Jag tänker ofta på denna “studie” och jag hoppas på att mina insikter kan få fler att börja le åt varandra. Inom träning skulle vi kunna hjälpa varandra på ett fantastiskt sätt i en miljö som lätt sprider en brist på tilltro.

Coach Jose

Written by

Jag tänker, talar och skriver. Hjälper människor med träning och i livet. Grundare till Moveoo. Bodies In Motion [B.I.M.]

Welcome to a place where words matter. On Medium, smart voices and original ideas take center stage - with no ads in sight. Watch
Follow all the topics you care about, and we’ll deliver the best stories for you to your homepage and inbox. Explore
Get unlimited access to the best stories on Medium — and support writers while you’re at it. Just $5/month. Upgrade