Foto: robinbenad.com

Det är kyligt ute, drar tröjan hårdare kring mig och kisar i solens första trevande strålar. Jag ser dig gå ut ur porten, ett steg, två steg rakt ut på gården. Utan att stanna vänder du dig om och ser på mig, med de där ögonen som får mig att brinna inuti. Du ler, men hela din utstrålning viskar om en distans mellan oss stor som en livstid och just där, just då hatar jag mig själv för att jag inte hatar dig.
Hinner tänka tusen tankar på den mikrosekund som kastar sig förbi, jag vill sträcka ut armen, treva med fingrarna efter dig och hitta något att greppa tag om. Få dig att stanna. Öppnar munnen för att säga något rafflande, spännande och precist men innan jag ens hunnit ta ett andetag har du vänt på huvudet och vandrar vidare med bestämda steg mot ditt mål, som så smärtsamt tydligt är okänt för mig.
Jag känner dig i mig, som en virvelvind i magen och ett sus i hjärtat. Min puls skenar, mina händer skakar och du är åter borta ur mitt synfält. En vacker dag ska jag inte tappa fattningen när jag ser dig, med skinnjackan på och håret på ända. En dag ska jag stå där själv och bara le tillbaka, utan att ens skänka en tanke kring vart du ska.
En dag, snart, ska du inte finnas mer för mig.