108. Den tomma sammetspåsen – Henric Wallmark

Brevet låg i Sebastian Hatters sovrum.

Det krävdes två män och en couronnepinne för att gräva fram det ur en smal springa mellan två garderober.

Hatter själv var bunden i köket.

Ögonbindeln bestod av en lila sammetspåse i vilken hans hustru normalt förvarade en familjeklenod; en rubinströdd skära av rent silver. Familjens sista dyrgrip, hade hon ihärdigt påpekat.

Nu tillät påsen att Hatters hustru kunde gå omkring osedd i lägenheten.

Hon var dock på vippen att tända en lång cigarill, men innan hon hade hunnit det, så var jag där och bytte ut cigarillen mot en cigarett ur mitt eget paket.

Hatter var bunden, inte dum. Nog skulle han känna igen sin hustrus cigarillrök, i sitt eget hem, oavsett omständigheter.

Jag skakade förnumstigt på huvudet, ungefär samtidigt som Allan och Safir ropade från sovrummet.

Jag medger att jag fick torka pannan från svett, inte bara en gång, under det att jag sprättade kuvertet.

Hustrun hytte otåligt med cigaretten.

Oavsett hur mycket hon nu skulle tjäna på brevets förmodade innehåll brände det likväl i hennes plånbok för var minut som vi uppehöll oss i hennes tjänst, i det som fortfarande var hennes mans lägenhet.

Men Hatters oförmåga att ta hand om hem och hustru skulle i det här, det mest kritiska ögonblicket, visa sig komma honom till gagn.

Klockan slog midnatt precis när jag skulle dra ut brevet. Elektriciteten ströps och lägenheten blev svart.

Under det att Safir ograciöst trotsade totalt mörker för att hämta ficklamporna blev jag sugen på en cigarett.

Mina fingertoppar var våta av svett när jag drog en från paketet.

Det tog inte många bloss förrän någon från köket ropade “Edith!”, Hatters hustrus namn.

Tumult utbröt.

När ficklampan äntligen tändes var Hatter borta. Jag, på golvet med ett djupt huggsår i ryggen, utan brev, med hustruns cigarill i mungipan.

“Men helt hjärtlös är han inte”, sa hustrun lättat, när hon plockade upp den blodiga skäran i tamburen.

Show your support

Clapping shows how much you appreciated Novelletten’s story.