94. Tårar och kristaller

Anton Håkansson

Jag står ute bredvid verandan som min mamma och hennes jobbarkompis har byggt, cirkulerar på de fyra stenplattorna jag har förvandlat till min lilla rökruta.

Det regnade när jag gick ut. Då var det bara duggregn men ju närmare glöden kommer filtret desto större och intensivare växer sig dropparna . Ändå blir jag inte blöt.

Det är som att molnens tårar inte kan nå mig, när jag står där i min lilla ruta, nikotinet har blivit något slags paraply över mig.

Jag sitter inne bredvid hjärtat som min mamma och en gammal jobbarkompis har byggt, cirkulerar runt i ådrorna jag har förvandlat till min lilla själ.

Det regnade inte när jag gick in. Då var det soligt och bara några enstaka moln uppe på himlen, men ju närmare glöden livet kommer drar solen för ridån och desto närmare börjar molnen att krypa varandra. Ändå känner jag ingen skillnad.

Det är som att ingenting kan nå mig när jag står där i min själ, hjärtat har fällt upp paraplyet, nervöst förberett sig för att inte bli blöt ellr bränd.

Jag ligger på min säng, i huset där ett pensionärspar tidigare har bott, cirkulerar i tankarna jag har förvandlat till mitt lilla landskap.

Det snöade när jag vandrade dit. Då var det bara mjuka, sköna flingor som blötte min panna men desto närmare jag kommer livet fryser sig flingorna till is och jag känner hur huden allt mer börjar smekas av haglet.

Det är som att allting kan nå mig nu, när jag ligger där på min säng, paraplyet har gått sönder, gjort min bröstkorg tillgänglig för molnen och frosten att piska med tårar och kristaller.

Show your support

Clapping shows how much you appreciated Novelletten’s story.