Agan hjälpte

Agan hjälpte. Det lilla djuret blev snällt. Inåtvänt och tyst. Lydigt. Tystare. Gick tystare. Åt mindre. Det hela var till allas bekvämlighet.
Det föreföll alla så behjälpligt att aga det lilla djuret att man fortsatte att slå trots att djuret nu motsvarade de ursprungliga förväntningarna.
Kanske kunde man pressa djuret till något helt fantastiskt. Man började krympa djurets koja. Lade träklossar i det för att minska golvytan. Snart bytte man ut kojan mot en hamsterbur. Sen en fågelbur. Sen lade man träklossar i fågelburen. Djuret tvingades då äta mindre för att få plats.
När djuret åt mindre blev det även mindre avföring. Alla gladdes över de fina framstegen. Kanske kunde de göra djuret ännu lite bättre?
Snart gavs djuret så lite mat att det inte ens orkade sig ut ur syltburken som nu var dess bo. Man uppskattade detta, ingen hade längre djurhår på byxbenen och ingen behövde tvätta händerna för att djuret varit där och slickat på fingrarna.
En dag tyckte någon att djuret andades lite väl högt inifrån syltburken. Man satte på locket på syltburken, klämde in djurets framben som stack ut. Postbilen svängde in utanför, och man gick ut och småpratade med chauffören. Det var en varm sommardag och brevbäraren hade alla fönster öppna. Man lutade sig in och smög ned burken med djuret.
Medan brevbäraren tittade igenom sin posthög för att placera brev i de olika brevlådorna lyckades man rulla in syltburken under passagerarsätet. Man dammsög sedan inne, och skrubbade. Inget spår alls av djuret nu! Perfekt! Man tog fram en flaska whiskey för att fira. Alla fick ett extra glas och eftermiddagen övergick i kväll på en av stadens uteserveringar, med öl och drinkar intill den stillastående ån.