Det dova ljudet

Tove Eriksson Lundberg

Att du inte längre finns för mig, att jag inte längre finns för dig, betyder inte att din närvaro är försvunnen. Du är fortfarande hos mig, för en kropp har mycket svårt att glömma. En kropp minns starkare än förnuftet och hjärtat tillsammans. Den minns alla beröringar den tagit emot, eller utsatts för. En kropp registrerar med alla sina sinnen och släpper inte taget, den påminns, saknar och värker. Den beter sig märkligt efter en förlust, efter att ha förlorat en annan kropp. Det märkliga börjar omedelbart efter mistandet, eller insikten om mistandet; huden ömmar, musklerna spänner, blodet rör sig långsammare, hjärtat pumpar arytmiskt, ligamenten ändrar positioner, lymfkörtlarna växer och lungorna krymper. Febern, hjärtsvikten, benskörheten, muskelbristningen, växtvärken. Den drabbade, arma kroppen efter förlusten. Tiden stannar inte men kroppen förändras på ett ögonblick, den går in i en annan tid. Om man lyssnar noga kan man höra hur något går sönder inuti, något brister som när en ryggkota knäcks. Det där dova ljudet, och allt är förlorat och satt ut spel. Något har hamnat på fel plats i kroppen och vill hem igen, en kropp har hamnat på fel plats i tiden och vill hem igen. Min kropp är förlorad och din kropp är dess hem. Att du inte längre finns för mig betyder inte att min kropp har glömt din.