Hon gned sig mot plasthinken. Hon gned sig mot plastspaden, staketet av trä, stubben och däckgungan. Hon gned sig mot bordet i hallen där telefonen stod. Telefonen som hon ringde från för att fråga när pappa skulle komma idag. Den som hon ringde från när hon spydde på en onsdag och var tvungen att gå hem tidigt. Det bordet hade hon gnidit sig mot.
Och allt hade gått bra. Det hade varit skönt. Varje gång var det skönt.
Tills hon en dag gned sig med en barbiedocka och Torgny såg det. Torgny hade harklat sig och hämtat Marie och Marie hade kommit in i lekrummet och tittat. Sedan hade de lämnat rummet. Några dagar senare tog Marie henne åt sidan, när de andra lekte kurragömma. Först trodde hon att det var någon som hade dött, för Marie såg så besvärad ut i ansiktet.
Hon trodde att det var till exempel deras hund, Sissela, som hade dött.
Men Sissela hade inte dött.