Fallet & Den naiva förälskelsen

Sara Järver

Hon simmar mot sjöns mitt och han följer efter med försiktighet. Allt runtomkring dem är stilla och klart, ytan så lugn men under den vilar det outsagda. Naturen håller andan för ett ögonblick och hennes bultande hjärta lämnar kroppen, galopperar ut i natten och hoppar hinder över stjärnbilderna som lyser upp hans bleka ansikte. De fångar in varandras händer och sluter upp på en sten.

Det svalkande vattnet som omfamnar dem är mörkt och bottenlöst. Han vidrör hennes gåshudstäckta kropp och hon känner hur huden stramar åt. Det som finns inom henne kan snart inte samsas längre och hon fylls av en okontrollerbar iver. De synkroniserar ett överhoppat hjärtslag, tar ett gemensamt andetag och lyssnar på tystnaden. Hon lyfter sakta ansiktet och möter hans utforskande ögon. Han ser på henne med en ambivalent blick som avslöjar hennes oskuldsfulla längtan efter mänsklig värme och lutar sig fram och viskar försiktigt:

”Hela livet är framför dig, så varför har du så bråttom?”

Hon svarar honom med tystnad, sluter ögonen, gör ett försök att kontrollera sitt explosiva inre men inser omöjligheten och ställer sig istället upp på den lilla stenen och tar sats mot stjärnorna.

Hon svävar upp mot himlen och landar varsamt på toppen av ett berg, fattar sedan mod till sig och slänger sig utför stupet. Han kommer efter och ser henne falla handlöst. Planlöst. Det är en chansning. Ett måste. Och hon svävar i luften ännu, helt ovetandes om hur hon kommer att landa. Men när deras blickar möts, när deras kroppar klänger sig fast, när deras pulserande leder synkroniseras, ja då slänger hon sig utför stupet om och om igen.

A single golf clap? Or a long standing ovation?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.