I år fyllde hon 70. Min mamma alltså. Som brukligt sa hon att hon egentligen fyllde 27. Det har hon alltid gjort. 27 år. Sa hon att det var den perfekta åldern? Att det är därför den hänger kvar? Som en slags önskan om att det vore sant.
Jag är 37. Jag har tänkt på min perfekta ålder men jag vet inte. Jag hoppas att det året ligger framför mig. Jag hoppas innerligt att det inte varit ett av de som gått. Men jag mindes att jag som liten ofta tänkte på år 2000.
Jag hade sett Månbas Alpha som utspelade sig år 1999 och drömde mig bort. År 2000 skulle jag vara 24 år. Vem skulle jag vara då? Hur skulle världen se ut? Det undrar jag än idag. 13 år senare. Vad gör jag år 2000? Varför gör jag det? Vem var jag när jag var 24? Vem var min mamma när hon var 27? Jag vet inte, jag var ju inte född då tänker jag. Inte brorsan heller. Vad betyder det? Att min mammas drömålder var innan hon fick barn? Innan hon fick mig? Tanken svindlar. Jag skriver korta meningar. Många punkter. Få verb. Så det låter som om det läses upp i P1. Pretentiöst, för att verka litterär. Passa in i sammanhanget. Typiskt mig. Att behöva vilja passa in. Ständigt detta anpassande för inpassande. Anpassande för inpassande blir förpassande. Av mig själv. Passa in i vad? Min mammas önskan om det liv som gled henne ur händerna? Vad vet jag? Jag har aldrig frågat henne.
Jag vet ingenting. Jo, en sak. Jag är lik min pappa. Det säger alla som sett oss tillsammans. Om min pappa hör detta så tittar han på mig. Ler lite skamset. Säger “Det är synd om dig. Är du lik mig är det synd om dig”.
Förr skrattade jag med lite när han sa så. Jag förstod att det var menat som nåt roligt. Men inte längre. Det är inte roligt. Det är synd om honom. För att han tycker så om sig själv. För att han tycker så om sin son. Varför tycker han så? Jag vet inte. Jag har aldrig frågat honom.
Det är ju bara ord. Ord och siffror. Vad kan väl de göra?
“Egentligen fyller jag 27". “Det är synd om dig”. “Jag älskar dig”. Vad gör jag år 2000?