Initationskris

Novelletten: Peter Selander

På väg hem från stenstan lade jag märke till att månen kastade mörkerfigurer framför mig. Skuggor svällde av naturfolk som vättar och tändstickgubbar, varje gestalt allt hotfullare. Vinden spände ryggnerver och reste nackhår. Från alla håll tog rörelse formen av avgrundsväsen, tystnad förvreds till en mässande stämma och enkla ljud högg mig i bröstet. Hjärtslagen viskade jag till en klump i halsen. På min väg upp för södermalmsbackarna blev mörkret tjockare och allt svårare att möta. Hela tiden fanns något att fånga med blicken, sådant som rör sig där i kanten av det vi kan se. Sidsjöstigar mot studentboende är svarta om hösten, och norrlandsskogar trängre. Efter krönet mellan läkarvillor blir jag förstenad av skräck. Krönta majestätiska djur står längre fram på stigen. Deras skarpa konturer skingrar alla skuggor. Rysningar som spänt ryggraden faller nu som is från hjässan ned till tårna. Djurens blanka ögon tycks möta mina och jag grips av panik. Jag kan inte röra mig, inte andas, inte vända bort blicken. Varför är jag så rädd? Plötsligt hör jag gräset böja sig vid sidan av vägen. Ur mörkret intill mig träder en samling vargar med sikte på kronhjort, hind och kalv. Hettan från vargens dräkt smälter min rädsla. Mitt första andetag smakar sensommarvärme. Aldrig har jag varit så trygg på enslig stig i norrlandsskog.