Jag har lämnat dig för molnen

Novelletten: Linnéa Gudmundsson

Vandrade visslande gatan fram, visslade mig fram.
I november just det året skulle jag inte bestämma mig, inte sluta vissla.
Grät på en bänk och ett barn såg upp, ett barn såg upp och undrade varför jag hade en soppåse med mig. Jag tittade på påsen och kunde inte minnas. Inget futurum och alls ingen framtid, nu står vi själva och nu står vi här.
Jag har lämnat dig för molnen, jag har lämnat dig i omgångar, förlåt och förstå mig, nu sitter jag här. Jag kunde aldrig lämna dig, det var du som tröttnade. Och nu sitter jag här. — Det här är glasvingar och det här är spöksvans. Där ligger en draktass, akta dig noga.
Barnet tittar fascinerat på innehållet. Kastar sin spade. Begravna hundar och soptunnor i affekt. Här är inga fiska varma, här är jag och ett barn och jag ska gå nu.
Sofiakyrkan slår för tusen misstag, för utebliven förlåtelse. Hjälper du mig om jag ber dig? Jag skulle aldrig be dig, jag har lämnat dig för havet. I det väldiga slutet på november har jag lämnat dig. Och nu finns inga svar och inget ansvar. Bara den stirriga paniken hos någon som ska gå.
Reser sig upp, vinkar glatt till ett barn, visslar.