Novelletten: Valerie Goi

Kudden är mjuk och madrassen har gett vika i mitten av vikterna som har legat där före mig. Jag kan inte titta på solen utan att bränna näthinnan men jag älskar smärtan som ljuset skapar i mina negativa utrymmen.
Ett år yngre, och du säger att det kvittar, men skillnaden finns och du måste skina åt flera håll än mitt. Jag vet detta alltför väl. Våra unga själar hade gått igenom så mycket när vi fann varandra.
Innan dig var jag bekväm i min kyla, i mitt mörker, men när jag satte läpparna mot himlen märkte jag inte hur jag långsamt skulle brännas ju närmare vi kom varann.
Är jag sur frågar du mig. Är jag sur? Jag är rädd att skaka bort dig från denna omloppsbanan om ett ord sägs fel. Men jag är inte sur. Jag är rädd. Jag har vetat om det länge, känt av hur ditt annars mjuka, kisande, ljus långsamt avtagit. Med vad jag kunde så gav jag dig allt jag hade men det var för mycket och nu var det du som brändes.
Du är kall och avlägsen nu. Den ökande distansen ökar mitt utrymme och din kalla sida av sängen ersätts av en självständighet som jag mår bättre av. I mina svagaste stunder ber jag i min tomma, mörka, ensamhet att bara låta mig brännas, snälla, vad som helst… Bara jag bränns av dig.
Den första som förde in ljuset i mig är den första som kommer rycka tillbaka det skoningslöst. Men snart kommer jag bli stark och njuta av att se dig lida utan mig att kasta ditt kalla ljus över. Från och med nu är det du som cirkulerar runt mig.