Landstingsanställd

Novelletten: Paul Armand Chevallerau

Jag gick på jobbintervju en gång, jag behövde en utmaning. Jag hade gjort något bra, på ett annat liknande jobb, liksom och blev då uppmärksammad av en av dåtidens största arbetsledare inom det området-en viss mamsell Y! Hennes assistent ringde upp en dag och sa att mamsell Y gärna ville träffa mig och äta lunch, jag sa ”Vad kul!” Datum och tid bestämdes. Jag trodde att jag skulle gå bitar av nervositet och spänd förväntan. Mamsell Y ville träffa mig! Samtalet från ass. kom några veckor innan själva “lunchen” skulle äga rum. Under de veckorna innan, trampade jag rastlöst runt på jobbet, ofokuserad, rädd, ja rädd. Såg en intervju på tv med mamsell Y-eller inte såg-jag stirrade, blev helt fixerad av henne och så gick tiden. Dagen kom. Jag tog tbanan, gick skakig den sista biten till avtalad plats, möttes av ass. som sträckte ut handen och sa: “Va roligt att se dig, mamsell Y väntar på dig på sitt kontor. Följ med!” Jag log, svalde hårt och sa: “Va roligt!” och följde med. Efter en promenad längs korridorer, trappor och mer korridorer-öppnade ass. en dörr och visade in mig. Och där satt mamsell Y! Jag blev förstenad. Jag visste ju inte vad det var för slags jobb, jag hade ju blivit kallad! Allting gick väldigt snabbt efter det. Mamsell Y reste sig upp och tog i hand och var hur vänlig som helst. Vi gick till matsalen, pratandes om allt möjligt; hon frågade om mina åsikter om allt möjligt, jag frågade henne om allt möjligt, vi åt och pratade. Jag tänkte: När börjar intervjun? Kaffe, promenad, mer prat. Om politik, kultur, BRIS-jag skulle ha åsikter. Och så pågick det i 1 1/2 timme. Hon sa: “Min ass. hör av sig till dig.” Va? Vi tog i hand, jag sa adjö och tack för lunchen, helt plötsligt igen, stod jag ute på torget utanför! Men va fan hände? (paus) Jag fick inte jobbet och jag hanterade den här besvikelsen som vanligt med förvirring, tokturnérande och kvinnoaffärer.