Monstret under sängen
17/11 Michaela Andersson, Novelletten
Hon har rivit upp sårskorpan igen och lite blod har smetats ut på lakanet. Samma visa varje gång, det kliar och hon river upp. Men hon vaknar inte längre på morgonen med blod i trosorna i alla fall. Där har det slutat blöda men det gör fortfarande ont. En molande värk kommer och går. Mest på nätterna då visarna börjar närma sig det klockslaget, då allting hände. Då värker det på stället där hon gick sönder.
Hon kryper ner i sin säng och andas in doften av sig själv. I det här rummet finns bara hon. Ingen annan och här är allting som det brukar vara. Böckerna står på sina rätta plats i bokhyllan. Kläderna ligger i en hög på golvet och rullgardinen är fortfarande trasig. I det här rummet finns bara hon…
”Hej.”
Hon rycker till och sätter sig upp i sängen. Vad var det där? Rummet är helt tyst. Hon drar täcket tätare kring kroppen och lyssnar men ingenting hörs. Till slut lägger hon sig ner igen och sluter ögonen.
”Hej.”
”Vem är det?”, viskar hon.
”Det är bara jag”, hörs en ljus röst under sängen. ”Ditt monster.”
”Jaha”, svara hon och sedan blir det tyst en stund.
”Hur mår du?”, frågar monstret till slut.
Hon svara inte. Det värker där nere nu. Tårarna kommer och bilder från kvällen spelas upp. Händer över kroppen, andedräkten, kläder som slits av, skammen och så till slut smärtan. Blodet.
”Det var inte ditt fel”, säger monstret.
”Det förändrar inget.”
De salta dropparna sugs in i huvudkudden och lakanen känns plötsligt hårda mot hennes kropp.
”Det var inte ditt fel”, upprepar monstret.
”Du förstår inte, någonting gick sönder. Jag tror jag är trasig.”
De ligger tysta tills tårarna har slutat rinna. Världen sover utanför fönstret och de enda som är vakna är hon, monstret och månen.
”Hur länge ska du vara under min säng?” frågar hon till slut.
”Jag vet inte”, svarar monstret. ”Tills det känns bättre.”
”Okej.”
”Sluta riva upp gamla sårskorpor förresten. Det kommer aldrig sluta blöda annars”, säger monstret under sängen.
