Du som bor i Stockholm kanske har sett lapparna? Ibland på ett säte i tunnelbanan. Ibland som ett klistermärke på perrongen. De ses av många men plockas bort av städpersonal eller turister som läst om de mystiska lapparna i någon guidebok.
Ingen misstänker en man i kostym, tänker Tuukka. Speciellt inte om han är 60 år och vit. Han gör det för att hon kommer ta tunnelbanan en dag. Kanske har hon precis varit på en fin teater med en vän. Kanske ska hon till Djurgården och promenera. Kanske går hon arm i arm med sin man. Hon kommer att se lapparna. På samma sätt som morsekod bara är obegripliga pip för oss som inte kan det men ett eget språk för andra. Hon kommer att veta. En dag kommer hans telefon ringa.
Han har skaffat en mobil så han inte ska missa samtalet. Hon kommer fråga om det är han som satt upp lapparna. Han kommer svara ja. Hon kommer fråga varför. För att du skulle ringa och fråga det såklart, kommer han säga.
Rikstidningarna har börjat kalla det ”Mysteriet i tunnelbanan”. De ber folk lämna tips på vem som ligger bakom lapparna. Tuukka läser inte nyheter. Men han sätter upp lapparna på tidningsställ ibland. �”Du”DuDU
Du viskade att du vaknar på nätterna med lösningar som skulle kunna rädda världen från miljöförstöring och hat. Jag spillde vin på din tröja. Vi skrattade. Jag vet inte vad mellanrummen mellan sekunder kallas men jag tänker alltid på dig där. Allt för mig närmare dig. Ring.” Varje dag går han runt på T-centralen. Alltid finklädd i kostym, för tänk om de skulle råka springa in i varandra. Hans tidigare vänner kallar honom galne Tuukka. Han har satt upp likadana lappar i 12 år.
Allt för att hitta en främling som aldrig bett om att bli hittad.