Novelletten: Emil Oskar

Kära du, Utanför vårt fönster strålar solen dagens allra första strålar. Bladen på den stora eken får av solen glorior. Klockan är halv sex på morgonen och livet har inte börjat, ändå har jag varit utomhus i flera timmar. Jag känner mig aldrig så levande som jag känner mig i en vardagssoluppgång, när daggen just lagt sig i staden som aldrig är så död som då. En spökstad i dagsljus. Jag ska berätta.
Såg ut i mörkret från min port, någonstans långt borta fanns det ljus. Låste upp pappas cykel, min var punkterad, och tog sikte på solen. Cyklade förbi skolan, förbi biblioteket, förbi konserthuset innan jag kom till järnvägsstationen. Där stod solen som i en egyptisk sinnebild, stor och ståtlig, smyckandes stationshuset. Jag andades in. Flämtade ikapp med alltet. Fortsatte närmare, för tiden började ta slut — snart skulle solen vara uppe. Cyklade snabbare. Kom till ett ensligt industriområde. Hoppade av cykeln, mer eller mindre i farten. Här är det, tänkte jag.
På en vägg fanns en stege som jag hastigt klättrade upp för. Vid sista steget möttes jag av måsskrik. Troligtvis hade jag inkräktat hemma hos dem. Måsarna, som seglade lätt i skyn, var en del av tavlan som tornades upp för mig. Här var solen som störst. Jag satt på första parkett vid världens första andetag. Jag andades med. När jag såg upp mot solen bländades jag och fick tårar i ögonen. Jag var en del av tavlan. Jag önskar att vi haft den stunden tillsammans, eller att jag åtminstone fått dela den med någon.
Det fanns liksom inga vittnen. Men när jag tänker efter är det kanske det som är det vackra i det hela. På samma sätt som en fjärils skönhet inte beror på om en människa ser den, nej, den är lika vacker ändå.
Men nu sitter jag här vid köksbordet på tredje våningen och skriver, ser ut på den stora eken. Mamma och pappa vaknar om en timme för att åka till jobbet. Ovetandes om stationshuset, taket och fjärilens skönhet.
Men då sover jag.