För några år sedan brukade jag skriva poetiska, politiska budskap på husfasader i Göteborg. En vägg som jag gärna ville märka tillhörde strippklubben Wandas, men jag visste att det var en dålig idé eftersom en kompis hade berättat om några tjejer som klottrat där och blivit tagna på bar gärning. Dom hade spärrats in i källaren i flera timmar, medan ett halvt dussin män i matchande motorcykelvästar förklarat att det var deras vägg och att dom inte uppskattade något klotter på den. Dessa män skulle förmodligen inte vara lika förlåtande om förövaren var en man. T
rots detta bestämde jag mig för att skriva något där, men inget för konkret, som ”gubbslem” eller dylikt, utan något mer sublimt.
Medan jag funderade på vad gick jag till en intilliggande bar. Livrädd som jag var tänkte jag att några öl kunde verka stärkande för moralen, men då rädslan aldrig verkade vilja försvinna hann det bli ganska många öl och stängning innan jag samlat nog med mod att gå till aktion.
Väl på plats gick allt väldigt snabbt och jag minns inte riktigt vad jag skrev innan jag sprang därifrån. Dagen därpå vaknade jag sent på eftermiddagen och det dröjde en stund innan jag erinrat mig gårdagens händelser. Plötsligt välde ångesten över mig, pulsen och adrenalinet ökade.
”Tänk om de vet att det var jag? Kanske har de övervakningskameror? jag var för full för att kolla det. Helvete också, klart som fan de har kameror! Jag är körd!”
Efter att den värsta dödsångesten lagt sig började jag istället gräma mig över att jag inte tagit några bilder av aktionen. Om de redan hunnit måla över texten, skulle ingen tro mig! Jag kastade mig på cykeln och 15 minuter senare svängde jag in på Andra Långgatan, bromsade in och gled sakta förbi brottsplatsen medan jag läste de darriga, svarta versalerna på väggen: “UTAN KLÄDER ÄR JAG MG!”
Jag har än idag har jag ingen aning om vad det egentligen ska betyda, däremot är jag helt säker på att det inte var värt risken att få träffa männen med de matchande västarna för.