Novelletten: Inga Kempe

Det första som kom över mig var en obehaglig känsla av att falla framåt. En vilja att fäkta med armarna för att sedan inse att de var långa nog för att ta emot mig när jag satte framklövarna i marken.
Så blev jag varse min lukt, ögonen på sidorna av huvudet och hur jag måste vända på det för att se sådant som befann sig rakt framför mig. Förmågan att på en mikrosekund sätta kroppen på helspänn. Jag har just lärt mig manövrera bakbenen när jag förvandlas tillbaka. Förvandlingarna pågår sedan under hela vägen hem och jag vänjer mig vid att ständigt skifta form. Jag lär mig att den hisnande känslan av att falla betyder rådjur och då går det fort att ställa in motoriken och sortera alla skogens dofter.
Jag testar min rådjurskropp med trevande skutt och hopp. Ibland förvandlas jag i luften och slår hårt i marken eller kolliderar med saker, som träd. Men jag lär mig känna igen också varslen om mänsklig form – det dova surrandet som är en slags tystnad när hörseln förändras, färgskiftningarna och hur synfältets konturer suddas ut, den kittlande känslan i benen. När jag skymtar tvättställningen och huset mellan träden har jag varit rådjur i flera minuter. Också mina tankar börjar förändras – jag ser annorlunda på gräset, omvärderande.
Lukten av tvättmedel från det öppna badrumsfönstret känns främmande, och trots att det helt uppenbart är just lukten av tvättmedel kan min rådjurshjärna inte tänka ordet. Jag behärskar det tillräckligt för att förbli rådjur och finner att jag leker med tanken. Varför inte. Gräset är grönt och saftigt. Solen faller trevligt här inne. Luften är god. Gräset. Kroppen smidig. Dessa blå blommor ser goda ut.
Men vem är du! Någon har klivit på en kvist, och när jag står öga mot öga med ett riktigt rådjur känner jag en ilning av ensamhet längs ryggraden. Jag släpper allt och faller på knä. Det är över på ett ögonblick.
Tomheten inuti säger mig att jag helt har förlorat förmågan – förhandlingarna har slutat.