Novelletten: Nils Lundkvist

Jag ville älska någon, så jag träffade Sara. Hon var modig och hade fräknar som stjärnhimlen. Men Sara var inte nog, och vi önskade oss ett barn och fick en dotter. Hon hade små, varma händer och en klar sångröst. Jag grät första gången hon kallade mig pappa. Men vår dotter var mig inte nog, så jag försjönk i mitt arbete. Jag skrev långa artiklar. Jag skrev dräpande, djuplodande och förlösande artiklar. Men arbetet var mig heller inte nog, så jag träffade en annan. Cecilia. Hon hade en ny smak och en ny doft. Hon hade humor och älskade katter. Jag flyttade in hos henne, men kände väl på något sätt att det inte var nog. Så jag sökte annan gemenskap. Vi hade ett ställe med fläktar i taket och förtroliga samtal över glasen dit vi gick efter jobbet. Vi lutade oss fram över borden och dunkkramade varandra i ryggen när vi skiljdes åt, men inte heller det var nog. Så jag arbetade mer. Så jag reste mer. Så jag träffade en annan. Hon hette Linda, och hon liknade mig. Nu lever jag själv. Varannan helg så träffar jag min dotter. Snart så kommer hon att sitta med mig i bilen. Hon kommer att vara ung och modig och ha fräknar som stjärnhimlen. Jag kommer att fråga henne saker för det finns så mycket jag vill veta: vad hon tänker på och vad hon drömmer om. Hon kommer att svara mig kortfattat, sjunga något för sig själv och titta ut genom rutan. Och endast ett vet jag: det är inte nog.