Det hade varit fel redan från början. Det hade både hon och han vetat om. De hade blandat sig i något som de båda visste att de inte kunde hantera. Hon hade sitt. Ringen på hans finger talade för honom. Ännu värre hade det varit när han fört sin talan med fingertopparna över hennes kropp och tungans spets över hennes fylliga läppar. De låg i lakan som doftade av sötman hon så väl kände igen. I en säng där barn somnat rädda för spöken i mörkrets skuggor på sina små rum. Hon hade nog aldrig bett honom vara tyst heller. Hon hade alltid tyckt om hur han talade och förde sig. Under den blåa, kashmirkavajen dolde sig armar fulla av bläck efter nålar som i timtal rört vid den hud hon nu ömt smekte. Hans silverring i örat fick honom att se pojkaktig ut trots att han var närmre trettio. De hade firat midsommar i tre år hemma i hennes föräldrars sommarstuga, men den kvällen hade hans blick mött hennes på ett annorlunda sätt. Det hade inte varit hennes mening att hålla kvar den så länge. Hans grönbruna ögon hade fått det att ila i henne. De gamla tapeterna i stugan sjöng på sista versen och trägolven knarrade. Någonstans i alla springor och små vrår satt minnen och stunder som fastnat under uppväxten. Nu hade allt försummats till ett par grönbruna ögon, en mörkt, skäggig haka och ett hest skratt. När hon stod i hallen och snörade sin skor hade hon känt hans muskulösa händer på höfterna. Utan förvarning hade han kysst henne med öppen mun. Hans andetag hade varit tunga mot hennes hals. När hon kom hem och stängde dörren till lägenheten för två, ilade det fortfarande i henne efter hans händer. Sedan dess hade de setts minst en gång i veckan. Som mest tre. Ibland var de borta. Ibland var de hos honom, i ett hem som luktade bekant. Hon lovade sig själv varje gång hon passerade porträttet på systern och barnen, i hans hall, att nästa gång skulle vara den sista.