I begynnelsens bejublan över panglorata filostraxer förföll jag till föga mög och stilla förblundan. “Hör opp”, ville jag rapa, “här finns ej längre något spåg!”. Men till vilkens nyttja? Paramederna paraderade likväl bort genom kvällssommarsolståndets blanka gyttja och gick ner i sig sundet. Men vem var jag att förfalsas över sådant? Skulle jag förresa mig och förtalla dem? Förflabba dem med horder av nys? Överförlösa dem med frisseringar om att “egen spång är ljuvt förfång”? Nej måtta! Sådant klär ej en hängselhans som nedtecknad. Nej hellre cepillerar jag, kryper tillbaka till mitt kojs och skrotar ihop som en tusenfläting. Och jag är inte lika sprak längre. Jag har fått fnas på pappilärerna och ugglor i holken. Det båtar föga att löga deg i sådana paralaxer. Därtill hade min bemyndare utfärdat hut om att jag personifikationligen skulle få se mina fiskon värmda om jag inte vaskade flosket av mig och förskaffade mig en besyssling. Men sådant föll mig inte till före för fem öron ens. Jag lagg där jag lågade och min förstämda förvägran var att inte skålla några skojs på denna hitstansen om bums. De andra kunde spralla blajs och vifta humpa och gå i stå efter bästa förmög. Men mina oj var det inget bevåg bevånget med. De panglomeratiära förfallelserna hade höstat hyst i hemfriden, de var hök i hyskorna på mina extrimentationer. Men ombefallelsen var inte helt om halvt på deras dolmatorie. Fnaset kunde förvaxlas i parafnas, hittuterna kunde oförblommeras och båsas i bänk. Och jag kunde fortfarande kontrapalafonera deras pattafuglier och böga lök i deras bakskuff. Jag hade mina flaskon rättrötade i huvonet och det kunde ingen av paramederna snyta ut mig på. Så tillsvidone bebudade jag till bäddkonten och varpade min sistifika spåg, med höron och gluggon på full kabel och en god pottision skav i slangen. Tids nog skulle hela splajset debakulera och då skulle jag vara redlös; redlös som en sprut på grönan ro