Så här är det

Den här överenskommelsen, en masspsykos om vad som är viktigt. Desperados skriker övertygelser över mig. Försvar duger inte, då vore jag redan förlorad. Det enda jag har kvar är att ge upp och erkänna att det inte finns någon återvändo för mig. Jag befinner mig redan mellan raderna av det som kallas liv. Här finns inget att tro på, bara varat. Det enda som tynger mig är ett vitt, skinande litet ord som jag krampaktigt håller fast i nyporna.
Det heter “Allt”. Fastän det är inget.
Som en enorm solkatt, eller kanske en flock av dem. Hur många är oviktigt.

Allt är ljus. Verkligheten är kroppens poesi. Det andra är dikt och ramsor. Tomma mantran. Så många ord som yttras som inte säger någonting. För egen talan. Uppfylld av ord med en längtan som ekar i antimaterian. Varje plats i min kropp har en motsvarighet där ute.

Tiden bor i mig och byter skepnad för varje dimension. Det gäller att vara rak, och i raderna säger vi att vi är raka. Annars vore vi inte rader. Fast vi vill ju alla tro att “jag, just jaag, är rak på ett speciellt sätt”. Och vi lovar varandra att inte se annat än din och min extraordinära räta. Fastän vi är krokiga. Fastän det inte är sanningen. Krokiga som grenar på ett stort träd, ingen den andra lik. Extraordinära. Vi vill inte veta av det och förnimmer det bara när vi är ensamma, i mörk och tyst desperation.

När jag vill rädda er från min desperation förnekar jag dig din rätta existens. Mina ord är också solkatter. Utan liv innan de släpps in i ditt mörker. Där dansar de som bara vilda varelser kan- lockar, uppmanar och skrämmer sin åskådare med sitt oväsen.

-”Jag finns inte, men lever om ändå, så vem är du?! Vem tror du att Du är?!!”

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.