Slutet

Novelletten

Han öppnade ytterdörren och steg in i den dunka hallen. Granen doftade intensivt och stearinljusen spred värme i hela lägenheten. Julstämningen var slående. Han fick syn på henne där hon satt vid matbordet och förberedde en handlingslista. Släkten skulle fira jul hos dem i år och det var första gången. Första året som vuxen. Gift. Traditionerna förändrades men i hans inre stod tiden still. Där pågick en strid, ett uppror på bristningsgränsen. Hur länge skulle han hålla ihop? Som en tickande bomb gick han runt om dagarna, okontrollerbar men till synes lugn. Han tittade på henne igen där hon satt, lyckligt ovetandes om vad som snart inte kunde samsas inom honom längre. Vad som snart skulle tränga ut ur hans mun, ut genom de fastlåsta läpparna som han hade satt munkavel på under all denna tid. Hon tittade upp och log. Kärleksfullt. Sprang fram och rörde vid bomben. Kysste den. De lyckliga ögonen tindrade av längtan. Framtidsvisioner. Han svettades och någonting djupt inom honom detonerade. Hon anade den dova smällen men undvek den som hon gjort så många gånger förut. Hon satte sig ner igen och fortsatte att skriva. Han stod kvar vid hennes sida. En tyst sekund. En evighet. Slutligen öppnade han avgrundsgapet, tvekade för ett ögonblick, och exploderade sedan: Jag. Tror. Inte. Att. Vi. Ska. Leva. Med. Varandra. Längre. Tio ord. Tio handgranater som smällde sönder löften om ”för evigt” och ”genom nöd och lust”. Hon skakade långsamt på huvudet som om hon inte riktigt kunde ta in orden och tittade ner på sina händer. De skakade okontrollerat. Fasaden började rasa och coping-strategierna skyndade till försvarslinjen. ”Imorgon är det julafton”, sa hon slutligen. ”Ska vi ställa in?”. Nej, det tyckte han inte. Han behövde fundera och ville att hon också skulle göra det. Men hon sprang långt bort därifrån, till en plats där hon var säker. Hon anade en atombomb.