Svåra färger

Sofia Sandström

Hon klär om. Det blir bättre än på länge. Hon är lättad. Hon har varit så ful hela vintern. Ju argare han varit på henne ju fulare har hon känt sig. Speglat sig flera gånger om dagen, varit noga med sminket.
Men ikväll känner hon sig fin. Hennes armar är solbrända och den enkla klänningens blå färg klär henne. Hon har annars svåra färger. Ovanliga färger. Det är vad hon brukar få höra. Men ovanligt är inte detsamma som vackert eller åtråvärt tänker hon.
Han visslar till i låg ton när han ser att hon bytt om.
“Partytime?” säger han.
Det hugger till i hennes hjärta och hon blir generad att stå så blottad inför en entusiasm som inte är äkta, som knappt skyler hans längtan bort från allt. Hon önskar att han tyckte att hon var vacker på riktigt. Eller bara att han tittade på henne ibland, på hennes ansikte. Kanske rörde vid det.
Han klär inte om. Han är inte sån. Han går som han är. Hon förstår filosofin och avundas den. Hon tycker att han är fin, ja vacker. Men inte lycklig. Hon är glad att de är bjudna på en fest. Det har varit en lång, tung vinter.
När de började träffas reagerade hon direkt på att han var butter. Avig. Hon tyckte om det, det sög i hennes kropp när hon var i närheten av honom. Han var själva motsatsen till insmickrande. Var det integritet? Hon undrar och hon känner på samma sätt fortfarande; suget efter honom finns kvar men har sällskap av smärtan. Ständigt denna smärta. Själv är hon smidigare, vänligare. Hon ljuger bättre. Anpassar sig mer. Känner in. Men till vilken nytta? undrar hon allt oftare. För varje gång något händer märker hon hur ögonen ljusnar, håret mörknar och hur huden blir allt genomskinligare. Färgerna blir allt svårare.
Så går de. Hon är förväntansfull. Han är ganska tyst. Nu kan hon inte läsa honom. Men han ställer inte till en scen strax innan och vägrar följa med som så många gånger. Han är klar i tid, de promenerar en bit och haffar sedan en taxi. Hon är faktiskt jätteglad.