Man sa mig att jag föddes en måndag, en regnig aprildag, då min mor vrålade, och min far skrattade, dansade, lyfte mig i luften och sjöng en sång, precis som hans morfar — så sa man — hade sjungit för honom när han, blodig och skälvande, tagit sig igenom den trånga pärleporten ut ur den varma tryggheten, in i den kalla tryggheten hos en familj, och han slutade inte, far, han sjöng mig rakt igenom spädbarnstiden, dagis- och lekistiden, sånger om kärlek och ljusnande framtid, blandade falsett med brölande tenor och sjöng om den blomstertid som kommer med lust och annat fint, sjöng mig igenom grundskole- och gymnasietid, sånger om rötter för träd som stod & stod när vinden ven och snön tyngde den, år efter år, blöt snö, svensk vinter, otrygga tider, hur går det med arbete, det ska nog gå bra bara vi har varandra och har omsorg om vår nästa, ungefär som den där Kristus sa, honom som vårt kristna Sverige trodde på innan man suckade, ryckte på axlarna och vände blicken mot snabba cash, och senare, på Fadershösten, när Fadersrösten blev hesare, när mors krumma kropp blev krummare, när det var dags att knuffas ur boet, var jag nog trots allt ganska redo att ta mitt ansvar för det samhälle jag råkat födas in i en aprildag medan mor vrålade och far dansade & sjöng, så jag öppnade dörren och gick ut, sökte jobb, sökte hundra, innan jag förstod att det var mitt namn det var fel på, så jag bytte och sökte jobb, sökte tusen, tills jag insåg att det öppna och liberala Sverige slog mig i ansiktet — slog hårt och mycket bestämt — med den hudfärg jag hade råkat få, den ansiktets färg som man spenderade mycken tid och snabba cash på att själv få av solens varma sken, innan jag slutligen förstod att det inte räckte med att vara en slug som en räv eller en svensk tiger, jag måste bli orm och ömsa skinn.