”Synkop är en förskjutning av betoningen inom en takt. Ordet kommer av grekiskans synkope som betyder sammanslagning, avhuggning eller förkortning. En metriskt betonad taktdel binds samman med närmast föregående mindre betonade del och tidigarelägger därigenom betoningen.”-Wikipedia Kvällning i Dakar. På fiskmarknad vid en vältrafikerad t-korsning. En närbelägen gatlykta stryker gult över längor av bord med havsfiskar och kvinnor som skrubbar bort fjäll med stålullsborstar. Barn viftar bort flugor med kartongbitar. Fladdermöss flyger strax utanför ljuset, skuggor dyker över borden. Pape, hennes tillfälliga förmyndare och livvakt, går med henne från bord till bord. Han lyfter upp fiskar och låtsas kasta dem till henne vid nästan varje stopp. Kvinnorna skrattar. Pape verkar bekant med alla. Stålullsborstarna sprakar och kvinnornas händer tindrar som pärlemor, som vore de under vatten. Kvinnorna ler mot henne och nickar. Nästan hemlighetsfullt. Sorlet och stanken, fisklukten sticker i näsan. Hon ställer sig vid sidan. Börjar nynna på en jazzstandard. Efter ett tag kommer Pape med ett par fiskar inlindade i tidningspapper. Han slänger upp fiskarna över axeln, imiterar en kontrabas och skrattar. Hon säger att hon behöver kissa. Pape nickar, plötsligt allvarlig, det behöver han också. Han leder henne uppför sandslätten till ett väldigt husskelett. I mörkret på varsin sida av en ännu upprättstående vägg avtar trafikskramlet en aning. Det flaxar ovanför hennes huvud när hon hukar sig. Hon lyssnar efter honom, genom väggen, mellan pulsslagen. Vill att han kissar innan hon börjar kissa.