Tatueringen

Novelletten: Cajsa Landström

Det var söndag. Jag satt i trappen och tittade på mina jordiga tår. Vägguret tickade mycket långsamt. Imorgon började skolan igen, femman. Jessica hade inte ringt. Jag hade inte ringt Jessica. Augustihimlen mullrade lågt. Nere i köket bjöd farmor på finska pinnar. Hon gav till ett förfärat utrop när Isak slog ut ett saftglas över bordet. Han skrattade åt något roligt som farfar sa. Jag hörde hasandet från farfars tofflor mot trägolvet och bitar av den roliga historien som jag hört många gånger. Jag satt kvar i trappen. Rasmus kom ner från övervåningen. Han hukade sig ner bredvid mig och slängde en snabb blick mot köket. Han drog upp skjortärmen. En svart tatuering på underarmen. Jag drog efter andan för att säga något men Rasmus satte ett finger för munnen. Vi log mot varandra, vi delade en hemlighet. Rasmus la en hand på min axel. Den kändes vuxen på något sätt, storebrorstung. Han reste sig och gick ut i hallen. Jag såg från fönstret hur han gick ut på gatan för att ta bussen in till stan. Jag gick upp på mitt rum. ”Sen kommer du kunna visa dem”, hade Rasmus sagt. ”Sen kommer du bara behöva ge dem en blick, de kommer förstå att det är du som har vunnit”. Jag satte ett kryss i min kalender, sommarlovets sista dag. Jag gick ut på grusuppfarten till vårt hus. Sen, tänkte jag, jag vill att det ska vara nu. Det luktade åska i luften. Åkervinda, salt. Jag ritade med tåspetsen i gruset det svarta mönstret som var Rasmus tatuering. Oron kröp över min rygg. Men också något annat. Ett mönster i gruset, en svart tatuering, en hand på axeln.