Terapisnack

Novelletten: Sebastian J. Hultman

Jag hade inte känt något på över ett år. Vaknade och visste inte om jag andades, eller inte. Desperat efter känslan av att få känna gick jag ut mitt i vinternatten för tunt klädd; kortvarig tillfredsställelse. En annan natt gick jag ut på en stor gata fylld av nattklubbar och berusning, villrådig. Valde den kortaste kön och tänkte att jag skulle förolämpa vakterna i hopp om att få känna något. Det fungerade tyvärr inte. Blåslagen och med käkbrott vandrade jag, tom, gatan ner.

En vecka passerade. Jag satt på bussen hem till mitt medelklassreservat. Två äldre människor satt i sätet framför mig och pratade väldigt upphetsat om ett forum på internet. Ett forum där människor anonymt kunde mötas och prata om sina depressioner. Jag kom innanför dörren och satte mig framför detta forum. Jag mötte Gud. Ett helt forum fyllt av andra människors känslor. ”Älskar han mig inte längre?” ”Snabbguide till lycka” ”Självmord, inte vägen ut” ”Jag tror att jag är narcissist” men även en tråd om någon som var som jag. Någon hade gett rådet att hitta på känslor ur fantasin och sedan försöka utforska dem i samtal med andra. Låtsas att en var hungrig och fråga efter ett matställe osv. Fantasi var uteslutet, jag var ju tom. Fortsatte läsa på forumet och insåg att det redan fanns så mycket känslor beskrivna, att jag inte skulle behöva dikta upp några. Jag kunde helt enkelt låna de trådar jag ville och göra till mitt. Hoppade över sömnen den natten. Läste mig full på information.

Det första jag gjorde var att gå ut med en lånad känsla. Jag bar runt den hela dagen utan att samtala med någon. Men det kändes. Det kändes lustigt, som att jag tillhörde ett sammanhang. Optimistisk kom jag hem och fortsatte läsa. Här fanns innehåll för ett liv fyllt av känsla.

Numer besöker jag min psykoterapeut en dag i veckan och pratar om andras känslor. Sitter på stödgruppsmöten och berättar obehindrat om andras känslor och upplevelser. Jag har till och med startat en egen tråd på forumet och berättat vad jag gjort. Människor tycker att jag är sjuk. Men jag känner mig frisk. Mer än någonsin.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.