Väggar och golv

Novelletten: Oscar Björk

Jag sov och drömde med min fruktan för att ingenting någonsin kan bli bra. Det var en hjärtats önskan men likväl en dröm utanför förnuftets domäner. En god dröm, men en av annat slag än det vilket jag var van.
Ett hus fanns där längs en lång väg. Att närma sig det var som att närma sig ett sovande väsen som när som helst skulle spärra upp sina ögon och skrämma mig till flykt. Jag fick se på från håll. Lugnet förblev outforskat. Där inne gömde sig alltid en bit av min själ som jag aldrig skulle få se igen. En större prövning var det, inte desto mindre, att stå utanför allt.
Om jag bara kunde gå in och upptäcka allt på nytt! Se det som var, mina väggar och golv. Det som format mig och fått mig att tycka och tänka, älska och hylla. Men självklart skulle det inte tjäna något till. Huset sov i en annan cykel, ovetandes om att jag fortfarande hoppades. Som ett barn hoppades jag!
Någonstans i drömmen trängde gråten fram och fick liv i mig. I ett nedsläckt varande någonstans, med det plötsliga minnet av mina föräldrar grät jag ut min frustration över att aldrig hitta tillbaka.
Är det ett halvt liv jag lever? Betyder inte ens mina ord lika mycket som jag tror?
Historieskrivarna måtte skratta gott åt mig nu. De har såklart vetat. Den enfaldige, så kommer detta kapitel att heta! Varken vävar eller oförstånd kunde skriva mig en bättre berättelse. Det är jag, den enfaldige, som talar nu. Det är jag som skriver dessa ord. Och med föraktet somnar jag alltid om.