Då var vi inomhus

En dag förstod jag att du fortfarande var gift. Du hade varit nere hos mig för att prata om några dokument som du inte riktigt förstod och när jag öppnade dörren för dig var du klädd i grönt och jag kände att jag dog lite inombords, inte för att det var grönt utan för att jag på något sätt förstod, men bad dig ändå komma in. Vad annat kunde jag göra?

Visa mig pappren, sa jag.

Ta det lugnt, sa du.

Vi satt mitt emot varandra vid köksbordet och sedan bredvid varandra i soffan och våra knän och anklar och vrister och fingrar ville inget annat än röra vid varandra.

Vad är det för papper, sa jag.

Du skakade på huvudet och undrade om det fanns lite mer, eller något, att dricka.

Det har kört ihop sig rejält, sa du.

Och jag förstod.

Jag förstod att du var förvirrad eller förbannad eller frustrerad och att det hade med barnen att göra men jag ville inte veta vad som hade hänt. Ville inte prata om att du bråkat med din fru för jag ville inte tänka på att du hade en fru.

Men sedan hjälpte jag dig med dokumenten.

Och jag såg på dig att du tyckte att det var skönt att jag visste. Att du hade lättnad inskrivet i dina kläder.

Type o Negative.

Jag ville bara knäpp, knäpp skjuta bort allt. All tid vi haft ihop och spola tillbaka och jag försökte verkligen att inte ringa dig någon mer gång men det gick så klart inte och sedan kom jag på andra strategier för att skapa intima rum som bara omfattade oss och även om vi visste att allt det andra också fanns så var de rummen ändå helt och ljuvligt rena. Och jag vet att det delvis var de rummen som skapade tystnaden. För hur kan man ha en relation utan att prata om det som finns utanför det påhittade. Men det fungerade en tid och det fungerade väldigt bra då.