Så hittade jag lappen

Först kom du hem till mig ensam. Du gick in i min lägenhet och du gick runt i den och jag förvånades över hur hemtamt du rörde dig i mina rum.

Känns det märkligt … började jag med att säga.

Men nej, nej du tyckte om det. Det är härligt att vara hemma hos andra och du har många böcker, det tycker jag om. Så sa du.

Jag lånade ut en bok, en liten roman om kärlek som jag tyckte mycket om. En egyptisk författare men boken var på engelska. Några veckor senare lämnade du tillbaka den. Hade den med dig en kväll när du kom ner på en kopp kaffe. Vi satt i soffan och pratade och skrattade och drack kaffe och så tog du fram boken, som du måste ha haft i en påse eller väska fast jag inte märkt det.

Tack, sa du. Den var verkligen makalös. Och så rolig!

När du gått öppnade jag den. Började läsa den igen, min favoritbok. Då föll en lapp ur den. Det måste ha varit du som skrivit den och jag kunde inte lämna den därhän utan läste den.

”Tänker på AK” stod det. ”Vad hon betyder för mig. Jag vet inte vilken plats jag har i hennes liv och inte heller vad jag vill med henne.” AK. A-K, tänkte jag. Vem kan det vara? Anna-Karin, kunde inte låta bli att gå ganska långt i de tankarna. Anna-Klara. Anahi. Anne Karlson. Jag visste med en gång att jag inte skulle säga något om lappen. Att jag inte skulle slänga den men att den inte heller skulle leda till något samtal för just dig och mig. Men ändå. Nog skapades en reva där. Ett litet mörker i min annars väldigt ljusa idé om vår relation. En hemlighet som förtog något, även om den snabbt var glömd. AK. Ner med den i lådan.