Ett tekniskt framsteg

En gång för länge sen gick jag en kurs i teknikhistoria. Bland de tekniska framsteg som verkligen förändrat livet för folk i vårt land höll läraren fram — alltså, det finns ju massor. Hjulet och ångmaskinen är väl det man tänker på. Korkmattan — den första föregångaren till vår tids plastgolv — är en annan kandidat. Korkmattan behövde nämligen, till skillnad från trägolvet, inte knäskuras och har sparat enorma mängder kvinnoenergi — för att inte tala om knän och ryggar. Tvättmaskinen är en annan kandidat, av liknande skäl.

Men läraren valde att hålla fram cykeln. Det krävde en förklaring innan vi fattade varför.

Vad kan vara en rimlig maxgräns att hålla på och traska dagligen? Fem kilometer, kanske? På cykel är fem kilometer plötsligt ganska nära, och man kan utan problem ta sig en och en halv mil — ja längre om det krävs, och man är frisk och stark.

Med cykeln kunde ungdomarna i vårt glesbefolkade land väsentligt öka den yta man kunde röra sig inom. Cykeln användes till nyttotransport förstås men även för att träffa andra ungdomar, gå på dans och så vidare. Åka till grannbyn och fria. “Minskade inaveln!” sade läraren.

Antalet möjliga partners och därmed valmöjligheten ökade väsentligt, för folk ute på vischan — och där bodde ännu de flesta, när cykeln var något för enkelt folk dyrt men uppnåeligt.

Något man sparade ihop till, på samma sätt som många idag gör i Afrika.

— — — — — — — — — — — — —

Jag skrev den här texten som kommentar till ett blogginlägg av Tomas Jarvid på Vandra vägen

http://blogg.svenskakyrkan.se/vandravagen/2016/03/09/att-pilgrimsvandra-pa-googles-kartor/

men det blev så off topic så jag placerar texten här istället.