Jag brukade älska videogranskningar

Jag fullkomligen älskar att detaljstudera situationer från ishockeymatcher. Att kunna kika på hur en puck räddas precis på mållinjen av en klubbspets som sträcks ut i sista millisekunden. Eller om en ständigt offside-åkande spelare förivrat sig igen — likt en småbarnsmor med sötsug som öppnar chokladkakan redan innan hon betalt varorna på bandet.

Det var därför jag började göra giffar. För att själv kunna se vad som hände. När en situation spelas upp i slow-motion rejält inzoomat i TV vet jag att det ofta blir bra i GIF-format, där man kan se situationen gång på gång.

Men situationerna den här säsongen har flera gånger lämnat en udda eftersmak. Tänk dig bismaken du får efter ett glas apelsinjuice till kaviarmackan. En kvarglömd prislapp på en spelares tröja har fladdrat in i målgården, eller en back har råkat knuffat in en anfallare i egen målvakt.

Situationsrummet påkallar uppmärksamhet och målet döms bort, trots att ingen egentligen reagerat på att något var fel.

Rätt blir fel

Enligt regelboken har situationsrummet ofta rätt. Men ibland har de värre taktkänsla än en nervös fjortonåring på sin första skoldans. Besluten är säkert rätt, men de håller inte alltid samma nivå som domarna satt tidigare i matchen. Det är då besluten blir svåra att förstå. De känns petiga. Det känns fel fast det är rätt. Och känslan är allt för hockeyfolk.

Det borde vara domaren som tar initiativet

Att starta en videogranskning utan att domarna på isen ens har bett om det är att omyndigförklara dem. Om något är allvarligt fel och domarna missar situationen får de oftast tydliga reaktioner från det drabbade laget. För att prata klarspråk så har vi vuxna karlar som lipar värre än en pensionär som precis insett att körsbärslikören försvunnit ur Aladdin-asken. Tro mig, det märks.

Så känner domaren sig osäker på en situation eller märker tydliga reaktioner från spelarhåll kan han susa in i sekretariatet att få se bilder, visa upp sig lite för TV-publiken och försäkra sig om att beslutet på isen var hyggligt rätt.

Det handlar om spelkänsla — inte tid

Vissa pratar om hastighet. Att videogranskningar inte får ta så mycket tid. Det skiter jag i. Är det en känslig situation och domarna vill dubbelkolla får de gärna ta god tid på sig om det är befogat. Situationsrummet är dessutom ofta ganska snabba med sina bedömningar. Men initiativet ska komma från isen, inte från situationsrummet — hur skickliga de än är.

Spelkänslan hittar du inte i ett situationsrum. Det hittar du förhoppningsvis på isen. Spelare och fans förväntar sig inte att domarna ska vara perfekta. De förväntar sig att de ska hålla en hög nivå, göra sitt bästa och ha känsla för matchen.

Jag älskar fortfarande att titta på detaljer i hockeymatcher. Men varje gång det blir videogranskning hoppas jag innerligt att det är på domarnas initiativ och att de inte blir överkörda där ute på isen.

Nu ser jag fram emot slutspel.

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.