”Vi kom över havet i små farkoster undan terror och diktatur.”

Refugees on a boat crossing the Mediterranean sea, heading from Turkish coast to the northeastern Greek island of Lesbos, 29 January 2016. (Creative Commons)
“Det är först när du upplevt hur det är att drunkna som du kan förstå den tragedi som utspelar sig utanför Europas portar, i Medelhavets vågor och längs med Greklands kuster”.

Orden är mina egna. Osagda formuleringar som dröjer sig kvar i tankarna efter att smaken av bräckt vatten lämnat mina luftvägar. Jag har inte varit på en flyktingbåt själv men häromdagen var jag nära att drunkna…

Vågorna var knappt en halvmeter höga i kölvattnet från den båt som precis passerat när jag i ett ögonblick av bristande koncentration lutade mig för mycket åt ena sidan i min kajak. ”Splash!” sa det och mina kläder blev lika blöta som tygskor en slaskig vinterdag. 15 grader i vattnet. Jag försökte skjuta höften åt sidan för att ta mig upp men kom bara halvvägs, på grund av bristande fysik eller avsaknad av träning på hur man parerar en kantring — det vet jag inte.

Jag drog in vatten i lungorna samtidigt som jag sparkade mig ur kajaken.


Vi kom över havet i små farkoster undan terror och diktatur”, så inleds den inristningen i sten som finns på konstverket ”Frihetens port” stående framför Manillaskolan på Djurgården i Stockholm. Stenen restes som tack till Sveriges folk år 1994 av ester och estlandssvenskar som flytt Estland och funnit en trygg hamn på andra sidan Östersjön.

Frihetens port, Djurgården, Stockholm. (Creative Commons)

Att stenen är reslig och hög, men trång så att en människa inte kan passera genom den, kan tolkas både som en ironisk gest från estländarna, eller som en symbol för flyktens svårigheter — att komma i land levande är som att passera en trång passage, det går nätt och jämt, och ibland inte alls.


Själv hade jag tur. Bredvid mig paddlade min flickvän som snabbt kunde hjälpa mig upp och i land. Den lyxen har inte alla de som varje dag ger sig ut på havet med kurs mot Europa.

Bara under 2016 första 5 månader har närmare 2500 personer drunknat på Medelhavet. 1000 den senaste veckan, när vädret blivit varmare och fler gett sig ut på havet i överfulla båtar i hopp om ett bättre liv.

2500 personer som inte haft den tur jag själv hade häromdagen. 2500 personer som inte har paddlande i Brunnsviken som fritidsaktivitet. 2500 personer som korsar Medelhavet på flykt från krig, terror och förtryck.


Under 2016 är det 22 år sedan stenen restes till minne av de estniska flyktingarna. Nu liksom då ställs Sverige inför utmaningen att ta emot människor på flykt från terror och diktatur. 1994 var de trettio tusen, 2015 sökte närmare 162 000 människor asyl i Sverige.

Då välkomnades esterna med öppna armar och gavs chansen att integreras och börja ett nytt liv i Sverige. Ett liv fritt från diktatur, lång ifrån krig, i en stabil demokrati.

Idag möts flyktingar av brinnande asylboenden och skärpta gränskontroller.

“Kommer de resa stenar som tack till Sveriges folk?”
Like what you read? Give Samuel Skwarski a round of applause.

From a quick cheer to a standing ovation, clap to show how much you enjoyed this story.