Döden, kärleken och en gammal Ford

När blir man vuxen?

En psykolog sade en gång till mig att man som vuxen upplever sig själv som en annan person än då man växte upp. Talar man om “när jag var barn” så talar man undermedvetet om någon annan, ett barn-jag som inte längre finns. Svårt blir det då barnet i en ändå ger sig till känna, en obekväm kombination av ömsat skinn och stenhård kärna.

I Peter Sandströms Transparente Blanche händer just detta, då huvudpersonen “P.S.”, en medelålders, snuttjobbande poet återvänder till hembyn i Österbotten för att hjälpa sin gamla helbrägdagörerska till mor att utföra ett helande. Det är den vuxna P.S. som tvingas både minnas samt göra upp med många saker ur sin barndom: den första kärleken, pappans självmord, det långvariga idealiserandet av den ensamstående mamman. Göra upp är kanske fel ord, han konstaterar snarare att alla dessa händelser redan för länge sedan format vem han är.

Österbotten gestaltas på ett spännande sätt. I USA har man begreppet “Southern Gothic” för att beskriva t.ex. TV-serien True Detective. Det handlar om den ödsliga, isolerade södern där det kan föregå mystiska, halvmagiska händelser i en värld som styrs av sin egen logik. Lite samma känsla får jag av Transparente Blanche, en sorts “Pampas Gothic”. Man känner på sig att någonting inte står rätt till, att det i själva jordmånen vilar någon gammal visdom som känns främmande för moderna ögon. Inför den visdomen blir man faktiskt lite som ett barn.

P.S. mor är på många sätt centrum för berättelsen. Sandström har också tidigare lyft fram relationen mor-son, och i denna roman är det moderns invit som sparkar igång resten av händelseförloppet. P.S. får uppdraget att rusta igång faderns gamla Ford Capri för att kunna skjutsa modern till sitt uppdrag. Mor och son-förhållandet i boken har på andra håll beskrivits som vackert, men jag finner det stundvis lite väl närgånget. Det är snudd på äckligt, som ett barn som ammar lite för länge för att det ska vara OK.

Under romanens gång mognar P.S. tankar om alla hans förhållanden. Till kvinnor, till den tidigare så respektingivande pappan, och framförallt till mamman:

“Hon var egentligen inte magisk, det var jag som hade sett henne så. Hon var alltid en vanlig människa, en sådan som gick till butiken och köpte bröd, en sådan som surade när teven inte fungerade. Jag såg henne sådan som hon var, som hon alltid hade varit, och jag kände värmen i mitt bröst, hon var en kvinna, och hon var ingen trollpacka, och hon var min mor, och det fanns fortfarande tid kvar.”

Handlingen i sig är sist och slutligen inte det viktiga, det är den ytterst träffsäkra stilen. Som en gammal stilknarkare satt jag och myste med det perfekt avvägda, lugna men eggande språket. Transparente Blanche har nominerat till Nordiska Rådets pris, och det förtjänar den!

One clap, two clap, three clap, forty?

By clapping more or less, you can signal to us which stories really stand out.