AK
AK
Jul 25, 2017 · 2 min read

En stark stark stark stark känsla, inne i ens kropp, inne i ens huvud. Den vrider en ut och in. Obehag, ellet ångest, eller tryck. Den säger något åt en, säger säger. Den släpper inte en ifred. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag har hört att man ska meditera. Har hört att man ska andas i fyrkant, man ska utöva mindfulness.

Jag vill att du kommer till mig, sätter dig bredvid mig, lägger mitt huvud på din bröst — dina knän — din mage. Att du klappar mig på håret, lugnt och med varma handflator, länge, länge, långsamt. Jag gråter och du säger ingenting, du fortsätter bara klappa mig, du visar att du är med, närvarande, du känner det jag känner fast på ditt sätt.

Vart ska jag ta vägen, hur kan jag komma ur känslan. Jag knackar på alla dörrar och tror att lösningen är där. Jag söker annat jobb — hittar inget, känslan finns kvar. Jag söker annan kurs, känslan kvar. Jag funderar på vad jag skulle kunna göra med livet istället, inget svar. Bara mer oro, mer rastlöshet. Ingen förstår mig, ingen är intressant. Meningslösa samtal, meningslösa möten, meningslösa dagar, timmar, vägar, grus, gräs, håll i vägar, övergångsställen. Hjälp mig att komma ur, hjälp mig att hitta rätt, hjälp mig att hitta ro.

Fixa håret, köpa väskan, sminka mig fint, gå ut på gatorna och vara fin — det är inte mig grej, jag känner inte igen mig i Henne. Ta på orangea byxor, gå barfota, dricka te och äta soppa, dansa och sjunga med stängda ögon och visa inre ro — det är inte heller min grej. En tjej i en kostym, det är inte jag, inte jag. Vem då? Gud! Om jag ska välja just nu i detta ögönblick att göra vad som helst, precis vad som helst på jorden, välja någonting annat, någonting nytt, då vet jag ju inte vad jag ska göra. Den känslan är nog värst än känslan att man inte hinner… Nu borde jag skrivit värre men jag skriver värst ändå för att vad fan spelar det för roll.

Är det synd om mig? Säg är det det? Sitter här ensam på balkongen, har inget att ta mig till, ingen film som är intressant, ingen bok, ingen människa som kommer till minnet. Hormoner säger vi nuförtiden, det är hormoner. Det tror jag med. Men vore de här hormonerna inne i mig varje dag eller återkom i perioder så gör det ingen lättnad, ger ingen skillnad. Jag vill ha en förändring. Gud, vad många gånger jag har sagt det, tänkt det, skrivit det, gråtit om det, pratat om det, bönat om det.

AK

Written by

AK

Trying to define my national identity.