Några tips om KBT inom neuropsykiatri

AK
AK
Sep 2, 2018 · 4 min read

I några år har jag samlat på mig erfarenhet av behandling av patienter (barn) med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Vanligaste diagnoser är autism och ADHD i kombination med depression och ångest. Vanligaste symtomen är isolering, självmordstankar, självskadebeteende, skolfrånvaro. Jag har (får man säga det högt?) utvecklat ett eget sätt att jobba som, åtminstone enligt mig själv, ger bra resultat. Här är några tips, som utgår ifrån typisk KBT-behandling (jag har steg-1).

  1. De första besöken är jag mycket flexibel, både med tider och samtalsämnen. Vi kan sitta mellan 30 minuter och två timmar, om det behövs. När jag har en mycket upprörd familj i rummet, så sitter vi tills affekten har lagt sig och vi har kommit fram till något (även om väldigt litet) förslag på lösning. Det hjälper oss att få allians och dem att tro på mig som terapeut (grunden för vår behandling). De är ofta missnöjda med tidigare behandlingar eller bemötande på BUP, misstänksamma, samt slitna av sin situation. Möjlighet att bråka/gråta/argumentera/kritisera varandra i rummet ger dem en upplevelse att de har fått “berätta” om sina problem, fått fram sitt budskap så att säga. Det ger mig möjlighet att se deras problem så nära deras vardag som möjligt, och därav göra en snabbare och noggrannare konceptualisering. De går från första-andra sessionen med en känsla att de “äntligen träffat någon som lyssnar på riktigt, som verkar förstå hur de har det”. Efter att ha varit mycket flexibel med tiderna under de första veckorna, kan jag börja ställa krav längre fram, när relationerna har etablerats, situationen har stabiliserats, alla berörda har börjat få mer kraft och “vikten” av vår kontakt har börjat att smått minska.
  2. De första besöken är jag även mycket flexibel med samtalsämnen. Ingen agenda, ingen målformulering, vi utgår ifrån deras behov. Vi pratar om det som patienten eller anhöriga tar upp som “största problem”, ibland är de många, och det är okej. Bara så att alla får möjlighet att prata.
  3. Förutom att lyssna fritt på deras problem, under de första besöken fokuserar jag mycket på KASAM, känsla av sammanhang. Den utgör grunden i jobbet, ibland blir den en lösning på alla problem, och oftast åtminstone början på lösningen. KASAM är nödvändigt. För att göra det abstrakta begreppet enkelt handlar det om att ge familjen deras egen konceptualisering av situationen, skapa förståelse för orsak-och-verkan, som de ofta spinner duktigt vidare på. Familjen får information om mig (inte upprabbling av mina utbildningar och antal år på BUP, utan om att jag har jobbat med liknande, känner igen och tror att jag kan hjälpa dem), om hur ofta vi kommer kunna träffas, var, vem behöver komma (bara barnet, bara föräldrarna, allihop), var de är i BUP-processen (gjort utredning, väntar på utredning, träffat läkare, börjat/slutat med medicinen, vill träffa arbetsterapeut). Vi går även igenom patientens situation, hur patienten har mått det senaste året, den senaste månaden, hur det går med skolan, vänner, planer, intressen. Vi pratar om familjesituation, relationer med närstående. Allt i syfte att koppla ihop saker. Samtidigt som jag lär känna dem och kopplar ihop saker i mitt huvud, pågår en precis lika intensiv process i deras huvud. Vi skapar en känsla av sammanhang, vi försöker få klarhet kring frågor som “var står vi i relation till varandra, vad gör vi här, är vi på rätt plats, vart är vi på väg, varför behöver vi förändring, vem behöver förändring, hur illa är det, vad kan hjälpa oss, finns det fler som har det som oss, hur gör de”. Det har hänt att familjens bekymmer löses upp via ett sådant besök.
  4. Separat om målformulering. Nästan alltid från början ett övergripande mål — att må bättre, börja gå i skolan och liknande, sådana helt uppenbara för alla. När de övergripande målen är igång (patienten mår bättre, börjat gå i skolan), börjar jag ta upp att vi behöver ha ett mål med fortsatt kontakt, och det jag man mest för att styra upp vår kontakt som har förändrat sin form från att vara självklar “alla vet vad vi behöver prata om, vi har väntat på att komma hit hela veckan”, till att bli ett småtrevligt möte där vi småskrattar och pratar om mindre bekymmer som finns i varje familj. Då är det dags att utvärdera vår kontakt och formulera konkreta mål inför varje träff, KASAM här också. I typisk KBT är syfte med målen att få patienten att se förbättring i terapin, veta så att säga att det är just vår kontakt som har hjälpt. Det får inte jag, nej. Oftast är det andra saker som blivit bättre, och det är helt okej. Det finns enligt mig inget syfte med att patienten ska veta att det är våra träffar som har gjort skillnad. För mig räcker det att patienten mår bättre, och att jag ser framsteg tack vare vår terapi. Patienten får gärna tänka på andra saker.
  5. Meta-kommunikation
  6. Konfronativ
  7. Beteendeanalys
AK

Written by

AK

Trying to define my national identity.